colombia-blogg
”Vårt budskap är först och främst: lämna inte Colombia!”

”Vi är oroliga över att det som hände i Centralamerika ska upprepas här i Colombia”, säger Diana Sánchez, ordförande för föreningen Minga och koordinatör för programmet Somos Defensores, i relation till den framtid som kan följa ett fredsavtal i Colombia. Den internationella medföljningen och dess roll och utmaningar i ett Colombia efter ett fredsavtal diskuterades i samband med den paneldebatt som anordnades i Bogotá i september i år.

De medföljningsorganisationer [1] som arrangerade paneldebatten, däribland Kristna Fredsrörelsen som sedan 11 år medföljt hotade människorrättsförsvarare i Colombia, är vana att arbeta i en komplicerad kontext. Med ett fredsavtal i sikte, står dessa organisationer idag inför nya utmaningar och flera av dem tog därför tillfället i akt att  tillsammans bjuda in till en expertpanel för att diskutera frågor gällande kapaciteten att skapa en skyddseffekt i och med en ändrad kontext.

150915 Foro OINGs Luis Enrique Eguren, Ivan Madero, Betty Pedraza, David Martinez y Diana Sanchez - Anders Nordenskjold (2)

Betty Pedraza (mitten) från Protection Desk Colombia modererade paneldebatten. På bilden finns också, från vänster, Luis Enrique Eguren från Protection International, Diana Sánchez från Föreningen Minga och programmet Somos Defensores, Ivan Madero från MR-organisationen CREDHOS och David Martínez från FN:s MR-kontor, OHCHR.

Luis Enrique Eguren, från Protection International påpekar att hot från privata aktörer skulle kunna öka efter ett fredsavtal. För att internationell medföljning skulle kunna ha en skyddseffekt för hotade mäniskorrättsförsvarare i en sådan kontext skulle det vara viktigt att identifiera privata aktörers intressen och därtill skapa nätverk som kan ge en politisk eller ekonomisk kostnad för dessa aktörer.

Det är också viktigt att ta de erfarenheter som finns av internationell medföljning under tiden innan och efter fredsavtalen i Centralamerika i bektning, där vissa organisationer valde att lämna länderna när fredsavtalen skrivits under, men på grund av den höga våldsnivån som följde därefter, var tvugna att återvända. Enligt denna logik menar Iván Madero, ordförande för CREDHOS, en organisation som arbetar för skydd av mänskliga rättigheter i regionen Magdalena Medio i centrala Colombia och som haft internationell medföljning sedan 1994, att

efter att fredsavtalet skrivits under kommer en permanent medföljning i regionerna fortfarande att vara nödvändig.

Tillsammans-med-representanter-från-Cocomopoca

Kristna Fredsrörelsen medföljer människorättsförsvarare i Colombias olika regioner från kontoren i Bogotá och Quibdó.

Diana Sánchez understryker vikten av att den internationella närvaron fortsätter efter fredsavtalet och säger att

det politiska skyddet är det vi behöver mest.

Enligt henne ger internationella organisationers påverkansarbete legitimitet till människorättsförsvararnas arbete gentemot den colombianska staten. Den typen av legitimitet gör det svårare att ignorera civilsamhällets röst och skapar dessutom en avskräckande effekt gentemot potentiella hot. Därför är det viktigt att fortsätta detta arbete även efter ett eventuellt fredsavtal.

Madero betonar slutligen att en utmaning som måste fortsätta bemötas är resurserna från de internationella samfundet, vilka under de senaste åren har riktats allt mer mot statliga myndigheter än civilsamhället. Om denna tendens fortsätter kommer det att ha en negativ påverkan på internationella medföljningsorganisationers möjligheter att bidra till skydd av människorrättsförsvarare.

[1] Kristna Fredsrörelsen – KrF;  Fellowship of Reconciliation – FOR Peace PresencePensamiento y Acción Social / Peace Watch Switzerland; Protection Desk Colombia; och Witness for Peace.

 

Colombias minoriteter kräver ett mångfaldsperspektiv för utveckling

Representanter från de etniska grupperna i Chocó understryker vikten av ett mångfaldsperpektiv i utvecklingssamarbeten under UNCHRs och Ombudsmannamyndigheten för Mänsklig Rättigheters forum kring mångfald i Quibdó. 

I Colombia utsätts de etniska minoritetsgrupperna afrocolombianer och ursprungsfolk konstant för diskriminering och stigmatisering. Enligt artikel 7 och 13 i den colombianska grundlagen lovar staten att erkänna och skydda den etniska och kulturella diversiteten i det colombianska samhället. Alla ska vara lika inför lagen utan att diskrimineras baserat på kön, etnisk tillhörighet, språk, religion eller politiskåskådning. Förordningarna 4633 och 4635 tillger även rätten för stöd och gottgörelse, samt återlämnande av markrättigheter för etniska minoritesgrupper. Däremot menar representanter från dessa grupper att de istället för att åtnjuta sina rättigheter har avhumaniserats i det colombianska samhället och kräver nu att deras perspektiv tas på allvar. Baltazar Mecha Forastero, ursprungsbefolkningsledare och forskare anser att:

Alla erkänner vår existens men det är inte tillräckligt för att implementera ett mångfaldsperspektiv då ingen känner till vår kultur och vad som är viktigt för oss. Ursprungsfolkets särskilda synsätt och föreståelse är vad som behövs för att stärka organisationer och utvecklingsprojekt

Under forumet riktades stark kritik mot statliga och internationella utvecklingsprojekt som tenderar att utelämna ett mångfaldsperspektiv. En utmaning uppstår när grupper som berörs av projekten inte är delaktiga i planering av dessa, samt att det sedan fattas mekanismer för att utvärdera delaktighet i de fall då det väl genomförts. Förutfattade meningar och stereotyper formar föreställningar om vilken typ av hjälpinsatser som grupperna behöver. Ursprungsfolk ger exempel på projekt som syftar till att säkra tillgången till mat som enbart har inneburit bidrag med frön som inte är anpassade efter deras form och tradition av jordbruk. Juan de Dios Mosquera från den sociala rörelsen “Cimarrón” som arbetar för afrocolombianers rättigheter menar att det koloniala arvet som än idag negativt påverkar det dagliga livet för arfobefolkningen inte tas med i analysen vid utformandet av utvecklingsprojekt. I praktiken hamnar ett mångfaldsperspektivet många gånger enbart i de internationella organisationernas rapporter utan att få genomslagskraft för dem det egentligen berör.

Deltagarna på forumet ser dock hoppfullt på framtiden då flera lokala initiativ växt fram. De påminde organisatörerna om att ett mångfaldsperspektiv inte är till för experter utan att det är minoritetsbefolkningen som är den aktör som kan bidra till att det får verklig genomslagskraft. Kristna fredsrörelsen som fanns på plats på forumet medföljer både ursprungsbefolkningen och arfocolombianer för att stödja dem i deras arbete att kräva sina rättigheter, utifrån deras villkor och perspektiv.  Ombudsmannen Luis Enrique Abadía García avslutade forumet med att belysa att mångfaldsperspektivet är nödvändigt den transitionella rättvisan för att kunna uppnå en varaktig fred, där befolkningen har en viktig roll.

I videon nedan kan ni se ett utdrag ur Forumet för mångfald i Quibdó där unga afrocolombianer visar upp en traditionell dans.

Text & Video: Paulina Nybratt Sandin, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó, Colombia

 

Kommissionen för Sanning, Samexistens och Icke-Upprepning: hopp och rädslor inför övergångsrättvisa

Inom ramen för den femte punkten i fredssamtalen mellan Farc-gerillan och den colombianska Staten, gällande konfliktens offer, gick parterna i juni ut med en gemensam kommuniké om beslutet att skapa en sanningskommission då avtalet skrivits under. Kommissionens bredd och ambition applåderas av många i Colombia, men samtidigt väcks kritik och frågor kring hur detta egentligen skall genomföras.

Sanningskommissionen har ett komplext uppdrag. Den kommer att vara en utomrättslig institution inom ramen för övergångsrättvisa, vars primära uppgift är erkännandet av konfliktens offer genom uppklarandet av brott begångna under den 50 år långa konflikten med Farc-gerillan. Aldrig tidigare har en så lång konflikt försökt uppklaras genom en Sanningskommission.

Rörelsen Hijos e Hijas under en manifestation i Bogotá: ”Genom att frigöra straffriheten uppnår vi fred och sanning”.

Rörelsen Hijos e Hijas under en manifestation i Bogotá: ”Genom att frigöra straffriheten uppnår vi fred och sanning”.

Kommissionen är även unik då ett av de vägledande kriterierna är intersektionalitet och genus, där exempelvis sexuellt våld i konflikten är en central punkt. Vidare, i oktober, meddelade parterna att de även enats om ett avtal för att klara upp fall av påtvingade försvinnanden. Sexuellt våld och påtvingade försvinnanden är brott som hittills sällan erkänts eller uppklarats i Colombia eller i andra fredsavtal.

Trots de senaste framgångarna existerar dock mycket skepticism och frågor gällande hur en balans skall hittas mellan vad som är utredning tillhörande kommissionen och vad som är vittnesmålstagande tillhörande den juridiska apparaten. Den största utmaningen enligt många ligger i distinktionen mellan sanning och rättvisa.

Man måste undvika frestelsen att lämna över uppgiften av rättsliga utredningar till Kommissionen, detta måste skapas inom det juridiska systemet

menar Maria Camila Moreno, direktör för det internationella centret för övergångsrättvisa ICTJ  och understryker:

Sanningskommissionen bör inte skapa straffrihet.

”Fred utan brott begångna av Staten”: graffitti på en av Bogotás gator där Movice, en av Colombias största rörelser som förenar offer för brott som begåtts av staten, gjorde en minnesceremoni för tvångsförsvunna personer i april i år.

”Fred utan brott begångna av Staten”: graffitti på en av Bogotás gator där Movice, en av Colombias största rörelser som förenar offer för brott som begåtts av staten, gjorde en minnesceremoni för tvångsförsvunna personer i april i år.

Ytterligare en fråga som väckts gäller ansvarstagande och kommissionens roll i att erkänna detta. Enligt Alejandro Valencia Villa, expert inom övergångsrättvisa, bör ansvarstagandet vara större för staten än de illegala väpnade grupperna eftersom

de som har störst makt att skydda medborgarna även bär det största ansvaret*.

Senatorn och före detta presidentkandidaten Horacio Serpa Uribe menar att

sanningen måste komma fram även gällande de som finansierat kriget: personer, företag, det politiska och militära toppskiktet, nationella som internationella; alla ansvariga, ingen bör komma undan*.

Det civila samhället i Colombia menar däremot att det är viktigt att Kommissionen inte bara klargör vad som skett, utan också främjar erkännandet av konfliktens offer. Frågan är: hur skall detta erkännande ske och hur skall det tillåta samexistens och icke-upprepning? Med fler än 7,7 miljoner av staten erkända offer för konflikten som kräver sanning och rättvisa, är tyvärr risken stor att detta ambitiösa projekt kommer skapa mycket frustration bland det colombianska samhället. Ett första steg mot detta är dock utan tvekan, ett fredsavtal.

 

Text & bild: Inés Chadi, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

 

*Citat hämtade från forumet El Primer Encuentro por la Verdad, på Centro de Memoria Historica, den 31 augusti 2015

 

“Lo primero que estamos diciendo: ¡no se vayan!”

 “Tenemos la angustia de que va a pasar lo mismo que en Centroamérica”, dice Diana Sánchez, directora de la Asociación Minga y coordinadora de Somos Defensores, durante el panel El acompañamiento internacional: rol y retos para la protección en un escenario de post-acuerdo, realizado el pasado 15 de septiembre en Bogotá.

Las organizaciones de acompañamiento internacional en Colombia, entre ellas SweFOR, que acompaña desde hace 11 años a organizaciones y defensores de derechos humanos que a causa de su trabajo afrontan problemas de seguridad, están acostumbradas a desarrollar su labor en un contexto complejo. Con un escenario de post-acuerdo a la vista, se están presentando nuevos retos para el acompañamiento internacional en Colombia y sus capacidades de protección y disuasión. Varias organizaciones[1] se unieron en la invitación a un panel con expertos en el tema.

Betty Pedraza de Protection Desk Colombia moderó el panel. Aquí aparece junto con Luis Enrique Eguren de Protection International y Diana Sánchez de la Asociación Minga a su lado izquierdo y a su lado derecho, Ivan Madero de CREDHOS y David Martínez de OACNUDH.

Betty Pedraza de Protection Desk Colombia moderó el panel. Aquí aparece junto con Luis Enrique Eguren de Protection International y Diana Sánchez de la Asociación Minga a su lado izquierdo y a su lado derecho, Ivan Madero de CREDHOS y David Martínez de OACNUDH.

Si la disuasión será una herramienta eficaz para el acompañamiento internacional en el post-acuerdo en Colombia, fue la pregunta abordada por Luis Enrique Eguren, presidente del Consejo de Administración de Protection International. Eguren planteó que una posible vista al futuro es que las amenazas podrían venir de actores privados. Para que el acompañamiento tenga un efecto de disuasión en un contexto así sería importante identificar los intereses de estos actores para poder construir redes que crearán un costo, sea político o económico, para ellos.

En un escenario de post-acuerdo en Colombia, sería importante tener en cuenta las experiencias del acompañamiento internacional durante y después de las firmas de acuerdos de paz en Centroamérica, donde algunas organizaciones se retiraron luego de que se firmaran los acuerdos de paz, pero debido a los altos niveles de violencia que seguían en los países, tuvieron que regresar.

En este mismo orden de ideas, según Iván Madero, presidente de la Corporación Regional para la defensa de los Derechos Humanos, organización que ha contado con acompañamiento internacional desde el 1994, aún después de la firma de un acuerdo

el acompañamiento permanente en las regiones es necesario.

SweFOR realiza acompañamientos en diferentes regiones del país desde sus oficinas en Bogotá y Quibdó.

SweFOR realiza acompañamientos en diferentes regiones del país desde sus oficinas en Bogotá y Quibdó.

Diana Sánchez destaca la importancia de que la presencia de los acompañantes internacionales siga durante el periodo de post-acuerdo, siendo “la protección política la que más se necesita”.

Quiere decir que el acompañamiento político de las organizaciones internacionales brinda una legitimidad al trabajo de los y las defensores locales frente a las autoridades colombianas. Esta legitimidad hace más difícil ignorar las voces de la sociedad civil, además crea un efecto de disuasión frente a posibles amenazas y es clave que esto pueda seguir también después de un eventual acuerdo.

No obstante, Madero destaca que un desafío que tocará seguir afrontando son los recursos de la cooperación internacional, que en los últimos años cada vez más han sido dirigidos a entidades del Estado y menos a la sociedad civil. Si esta tendencia sigue, afectaría a las organizaciones de acompañamiento internacional y su posibilidad de brindarles protección a organizaciones y defensores de derechos humanos que afrontan problemas de seguridad.

 [1] El Movimiento Sueco por la Reconciliación – SweFOR; El Movimiento por la Reconciliación – FOR Peace Presence; Pensamiento y Acción Social – PAS / Peace Watch Switzerland; Protection Desk Colombia; y Witness for Peace – Acción Permanente por la Paz.

Colombia närmar sig ett fredsavtal efter ny överenskommelse på Kuba

Onsdagen den 23 september var en historisk dag för fredsprocessen i Colombia. Efter nästan tre år av fredsförhandlingar i Havanna mellan Farc-gerillan och regeringen har Colombias president Juan Manuel Santos tillkännagivit att ”om exakt sex månader säger vi ett definitivt farväl till kriget i Colombia”. Uttalandet kommenteras med optimism av flera colombianska medier, medan civilsamhällets organisationer menar att flera frågor återstår att lösa.

För en dryg vecka sedan meddelade president Santos via Twitter att han var på väg till Kuba där fredssamtalen pågår och avslutade med orden ”freden är nära”. Detta skapade stor nyfikenhet bland colombianerna – för första gången skulle presidenten komma till Kuba sedan förhandlingarna inleddes. Efter många spekulationer kom beskedet några timmar senare: parterna hade nått en överenskommelse kring övergångsrättvisa och upprättelse för konfliktens offer, en knäckfråga som tagit ett och ett halvt år att enas kring. Människorättsadvokaten Nancy Fiallo uttrycker förväntan efter beskedet:

Som alla andra som fortfarande tror på fred känner jag spänning och hopp. Man har äntligen nått ett minimiavtal gällande offrens upprättelse och detta öppnar dörren mot en sanningskommission.

 

Nätverket Mujeres por la Paz, där Nancy Fiallo ingår, demonstrerar för freden.

Nätverket Mujeres por la Paz, där Nancy Fiallo ingår, demonstrerar för freden.

Det juridiska system man nu kommit överens om innebär inrättandet av särskilda domstolar för fred med syfte att bekämpa straffriheten, få fram sanningen, bidra till att kompensera offren och straffa dem som är ansvariga för grova brott begångna under konflikten – både gerillasoldater och statliga aktörer. Samtidigt talas det inte om fängelse för alla brott, utan om ”frihetsberövande under särskilda villkor”, medan det för vissa politiska brott kommer att ges amnesti. Farc-gerillan kan delta i detta system för övergångsrättvisa endast om de lägger ned sina vapen inom sextio dagar efter att det slutgiltiga fredsavtalet undertecknats. Stalin Ballesteros som är medlem i organisationen Hijos e Hijas por la Memoria y contra la Impunidad, menar att man inte kan förvänta sig total rättvisa:

Avtalet kommer att innebära en viss grad av straffrihet. Det här innebär en uppoffring som görs av hela det colombianska samhället, speciellt av konfliktens offer. För att få slut på dödandet och för att uppnå största möjliga grad av sanning offras den straffrättsliga rättvisan.

Regeringen och Farc-gerillan har nu kommit överens om fyra av de sex punkterna på agendan: landreform, en policy för att komma tillrätta med den illegala drogindustrin, möjligheten till politisk delaktighet för Farc-gerillans medlemmar efter ett fredsavtal och hur brott som begåtts under konflikten ska bestraffas. Punkterna som kvarstår är hur offren för konflikten ska kompenseras och hur avmobiliseringen av gerillasoldaterna ska gå till. Efter att man kommit överens på dessa punkter kommer Colombias regering att be befolkningen att godkänna fredsavtalet i en folkomröstning, innan ett fredsavtal kan skrivas under.

Att sälja in ett fredsavtal till den colombianska befolkningen är en utmaning som ska tas på allvar. Willian Rivas Torres är jurist på  den etnisk-territoriella organisationen Cocomacia  i regionen Chocó där närvaron av både Farc-gerillan och regeringens trupper är stor. Han är en av dem som menar att fredsförhandlingarna på Kuba hittills inte tagit tillräcklig hänsyn till dem som lever mitt i konflikten:

Till vårt territorium har fredssamtalen inte nått – här har ingen dialog förts. Det hade behövts ett kontinuerligt samtal med oss som lever här för att uppnå verklig fred.

Erika Hellberg, Vinicius Brum Ribeiro (text) och Linnéa Lagergren (foto),  fredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Colombia