colombia-blogg
“Att vi förföljs är en politisk strategi”

Sedan 2007 har Kristna Fredsrörelsen medföljt organisationen Hijos e Hijas, vars medlemmar blivit förföljda och hotats till livet som en följd av deras arbete mot straffrihet. En av dem är Shaira Rivera som, trots de risker som arbetet för rättvisa och upprättelse kan innebära, har nyligen antagit en central roll i denna kamp. I en intervju med KrF berättar Rivera om sitt nya uppdrag som teknisk sekreterare för Movice  – en av Colombias största rörelser som samlar offer för brott begångna av staten – och kommenterar rörelsens roll i de aktuella fredsförhandlingarna.

Shaira står ofta upp som taleskvinna för MOVICE

Rivera jobbar som taleskvinna för Movice i olika sammanhang.

KrF: Kan du berätta lite om ditt nya uppdrag?

RIVERA: Sedan juni 2015 är jag ansvarig för det tekniska sekreteriatet inom Movice. Rollen innebär ansvar för ett tekniskt team som arbetar för att främja de nationella initiativen och består av en kommunikationansvarig, en person som arbetar med skydd och rättvisa och en projektansvarig. Jag är också ansvarig för kommunikationen med de lokala Movice-föreningarna samt för att koordinera den kommitté bestående av 22 organisationer som följer upp Movices politiska aktioner. Dessutom jobbar jag som taleskvinna i olika sammanhang.

KrF: Varför sökte du tjänsten och hur hoppas du kunna bidra till Movices arbete?

RIVERA: Efter att min pappa blev offer för ett påtvingat försvinnande och mördades år 2008, gick jag med i organisationerna Hijos e Hijas och Movice. Mitt deltagande i dessa organisationer i över sju år har väckt mitt intresse för de frågor som Movice främjar och har gett mig ökad kunskap inom frågor som rör rätten till sanning, rättvisa, och garantier för icke-upprepning. Men mitt beslut att söka den här tjänsten just nu hade också att göra med den aktuella konjunkturen. Jag tror att Movice har förmågan och ansvaret att spela en viktig roll i fredsförhandlingarna i Havanna, Kuba, och med hjälp av mina färdigheter vill jag se till att rörelsen utvecklar och spelar denna roll.

KrF: Som du nämnde förhandlar den colombianska regeringen och Farc-gerillan om en fredlig lösning av den colombianska konflikten på Kuba just nu och sedan augusti 2014 har de diskuterat sista punkten på dagordningen – konfliktens offren. Hur ser ni på denna diskussion så här långt?

RIVERA: Vi känner att några av de förslag som Movice och andra organisationer har försökt att främja faktiskt har kommit till förhandlingsbordet i Havanna vilket är ett genombrott i frågan om offren. Ett exempel är den sanningskommission som nyss föreslogs. Däremot tror jag att det finns brister i några avseenden, bland annat gällande offrens deltagande i fredssamtalen, i synnerhet under den punkten som rör dem. Sedan tror jag också att det har lagts alltför stor vikt på rättvisa för de brott som begåtts av gerillan, medan staten kringgår det ansvar som den haft i många brott mot mänskligheten.

KrF: Under de senaste månaderna har du och flera av dina kollegor blivit hotade och förföljda. Varför tror du att ni har blivit utsatta för dessa händelser?

RIVERA: Det är ett sätt att visa oss att de har koll på vårt arbete, vårt dagliga liv, men också ett sätt att skrämma oss. Det är en politisk strategi. Vi tar upp och synliggör frågor om hur konflikten kan avslutas och fred skapas samt betydande förändringar uppnås. För den colombianska regeringen är fienden inte bara gerillan utan även människorättsorganisationer samt politiska och sociala organisationer som är engagerade i olika frågor som motsätter sig regeringens planer. Sedan tror jag att alla dessa strategier har med den aktuella konjunkturen att göra, vilket syns på nyheterna: kriminaliseringen av protester, mörkläggandet av politiskt brott och att medlemmar från olika politiska organisationer förföljs.

Mycket av MOVICE:s arbete går utt på att syngliggjöra statligt våld. På banderollen, från fredsdemonstrationen där MOVICE deltog den 9e april i år, står det: ”Ja till Fred! Statligt våld...aldrig mer!”

Mycket av Movices arbete går utt på att syngliggjöra statligt våld. På banderollen, från fredsdemonstrationen där Movice deltog den 9e april i år, står det: ”Ja till Fred! Statligt våld…aldrig mer!”

KrF: Gällande framtiden, vilken skulle Movices roll vara om ett fredsavtal uppnås?

RIVERA: Vi anser att konfliktens offer bör vara en del av sanningskommissionen för att se till att denna uppfyller sitt syfte men de får inte bara bli passiva observatörer, utan måste vara deltagare med möjlighet att bidra till sanningen om konflikten och genom sanningen kunna utkräva rättvisa.  Folk brukar tänka på rättvisa i termer av antal år i fängelse, men det omfattar mycket mer än frihetsberövande. Rättvisa måste förverkligas i form av åtaganden från alla parter som varit inblandade i konflikten. I Colombia är det viktigt att sanningen kan visa att det, utöver de brott som begåtts av gerillan, finns en systematisk statlig politik som varit inblandad i många brott under konflikten. Sanningen måste kunna beskriva hela komplexiteten i konflikten, och rättvisa bör också omfatta rätten att få veta hela sanningen. Tyvärr har erfarenheter från andra länder dock visat att hela sanningen inte brukar komma fram.

KrF: För att byta ämne, hur ser du på kvinnors roll inom Movice? Har andra kvinnor haft det uppdrag du har idag?

RIVERA: Ja, de flesta har egentligen varit kvinnor. Movice består mestadels av kvinnor och det har flera orsaker: för det första har det med paramilitärernas tidigare aktioner i flera regioner i Colombia att göra, då påtvingade försvinnanden och mord på män var vanligt förekommande. I det här samhället är det fortfarande män som syns mest i de offentliga utrymmena medan kvinnor jobbar i hemmet. Även om detta har förändrats på sistone så var det fortfarande män, söner och bröder som var mer synliga och därför har förföljts, utsatts för påtvingade försvinnanden och mördats. I vissa samhällen var det också en militär strategi att döda männen så att hela samhället på så sätt skulle försvinna över tid. Kvinnor har därför upplevt ett behov av att förstärka och frigöra sig på grund av de situationer de har utsatts för i sina samhällen.

Text: Vinicius Ribeiro, fredsobservatör Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

Foto: Vinicius Ribeiro & Inés Chadi, fredsobservatörer Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

Movice Antioquia samlas för att bekämpa straffriheten

Movice är en av Colombias största rörelser som förenar offer för brott som begåtts av staten. Movices medlemmar i regionen Antioquia i nordöstra Colombia träffades i början av augusti för att diskutera strategier i arbetet för sanning, fred och rättvisa. Organisationen som i år fyller 10 år fortsätter kampen för att bekämpa straffriheten, som är utbredd i Colombia. Landet kommer på tredje plats vad gäller högsta straffrihetsnivå i världen, enligt en studie gjord i år. Kristna Fredsrörelsen var på plats tillsammans med medlemmar från den medföljda organisationen Hijos e Hijas.

Under mötet uttryckte flera av Movices medlemmar behovet av ett erkännande av organisationer som samlar offren för statligt våld och större inkludering av dessa i processer för rättvisa.

Under mötet uttryckte flera av Movices medlemmar behovet av ett erkännande av organisationer som samlar offren för statligt våld och större inkludering av dessa i processer för rättvisa.

Officiellt uppskattas antalet tvångsförsvunna i Colombia  till över 45 000 personer. Under mötet kom deltagarna enhälligt fram till kravet på att skapa en kommission för sanning och rättvisa för att klargöra fallen som rör de tvångsförsvunna och att staten genomför åtgärder för att det inte ska ske igen. De vill att staten söker efter de försvunnas kroppar tar ansvar för de brott den har begått.

På Movices banderoll står det ”Vi stödjer fredsprocessen. Vi kräver att staten inte begår fler brott".

På Movices banderoll står det ”Vi stödjer fredsprocessen. Vi kräver att staten inte begår fler brott”

Mötet avslutades med en minnesceremoni för de personer som föll offer för massakern i Remedios  i nordöstra Antioquia den 2 augusti 1997, arton år tidigare. Den dagen kom paramilitärer till samhället på natten, tvingade ut flera sociala och politiska ledare från deras hus, körde iväg och sköt ihjäl dem. I en officiell rapport om massakern står det att paramilitärerna ledde offren ett flertal gånger framför polisstationen i samhället, men att de inte ingrep. Rapporten säger att inte heller militärerna stannade bussen som körde offren, fast det fanns tre militära baser i området. En man som deltog i mötet berättar:

”Jag förlorade inte bara min son utan också tron på statens institutioner den dagen”.

Movice skapar gemenskap i att dela sorgen och kämpa för rättvisan. I videon nedan finns klipp från minnesceremonin, där bland annat Emanuel José Buítrago, bonde och erkänd social ledare från ett annat samhälle i nordöstra Antioquia, berättar om hur hans fyra söner mördades under olika omständigheter i regionen.

Klicka på CC för svenska undertexter.

Text och bild: Paulina Nybratt Sandin och Alia Ibragimova, fredsobservatörer i Colombia

Video: Alia Ibragimova och Vinicius Brum Ribeiro, fredsobservatörer i Colombia

 

Colombia demonstrerar för fred med förnyat hopp

För 67 år sedan trädde datumet den 9 april in i historien som en av de mest symboliska dagarna för det colombianska samhället. På denna dag vid middagstid mördades Jorge Eliécer Gaitán, den dåvarande ledaren för Colombias liberala parti och dess presidentkandidat i valet 1948. Gaitán var en mycket karismatisk och omtyckt politiker och mordet utlöste en våg av våldsamma protester och statligt förtryck över hela landet och är numera erkänd som ett startskott till den väpnade konflikten som har härjat i Colombia sedan dess.

Det var alltså ingen slump att den Colombianska kongressen 2012 beslutade att via Lagen om offrens rätt instifta en dag för att årligen hedra den nationella minnesdagen för solidaritet med konfliktens offer den 9 april. Sedan dess har dagen firats med fredsdemonstrationer där tusentals invånare deltar över hela landet. Men i år tycktes marschen ha haft en djupare betydelse för de flesta colombianer. Tack vare den positiva utvecklingen i fredsprocesen mellan Farc-gerillan och president Santos regering gavs intrycket om att det fanns mycket hopp i luften.

 

Organisationer MOVICE & Hijos e Hijas por la Memoria y contra la Impunidad marscherar för fred

Organisationen Hijos e hijas som jobbar för minnet och mot straffrihet demonstrerar för fred den 9 april.

Enligt Kristna Fredsrörelsens medföljda Shaira Rivera från Hijos e hijas beror detta på faktumet att innehållet i fredssamtalen först nyligen började offentliggöras. Rivera säger:

“Fredsförhandlingarna gick igenom en fas där det var bara en dialog mellan Farc- gerillan och staten, och ingen annan. Det offentliggjordes till det civila samhället för knappt ett och ett halvt år sedan. Det är därför vi inte var så fokuserade på fredsförhandlingarna under tidigare år”.

Vilken postkonflikt?

Fredssamtalen mellan Farc-gerillan och Santos regering verkar ha kommit så pass långt att många politiker och tidningar nuförtiden nästan bara talar om postkonflikt. Det civila samhället i Colombia menar att det är för tidigt att tala om postkonflikt. Människorättsförsvararen Nancy Fiallo som KrF medföljer förklarar varför:

“Det är väldigt förhastat att prata om postkonflikt ännu. I Colombia finns det igen postkonflikt, då det finns flera beväpnade grupper fortfarande idag. När det pratas om postkonflikt utelämnas andra viktiga frågor som att synliggöra kvinnorna på fredsförhandlingarnas dagordning.”

 

Människorättsförsvarare Nancy Fiallo och nätverket Mujeres por la Paz marscherar för större kvinnligt deltagande i fredsprocessen.

Människorättsförsvarare Nancy Fiallo och nätverket Mujeres por la Paz marscherar för större kvinnligt deltagande i fredsprocessen.

En succé

Trots att fredsprocessen inte går enligt den planerade tidtabellen och många punkter återstår att diskuteras, var fredsmarschen ändå en succé för Fiallo:

“Den var en succé av två anledningar: dels för att den synliggjorde konfliktens offer och dels visade allmänt stöd för fred. För två år sedan kom ungefär 60 000 personer till Bogotá för att stödja konfliktens offer och fred. I år fanns det ett konkret stöd till fredsförhandlingarna mellan regeringen och Farc-gerillan och deltagandet var mycket större.”

För Shaira Rivera var fredsmarchens budskap tydligt: ”Det vi colombianer tror på, både som ett samhälle och som politiska subjekt, är att vi måste stoppa det här kriget och stoppa det nu!”

Text: Vinicius Brum Ribeiro, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá, Colombia

Bilder: Linnéa Lagergren & Vinicius Brum Ribeirofredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá, Colombia

Civilsamhället stärks längs floden

På kajen i Quibdó vimlar det av folk. Det är nu dags för passagerarna i båten att bege sig till den etnoterritoriella organisationen Cocomacias zonmöte. Min alldeles första medföljning har börjat. Fylld av spänning tränger jag mig ner i båten som redan är fullproppad av människor. Det ger en fingervisning om att vi är på väg till ett möte som värdesätts högt av befolkningen i en av Cocomacias starkaste zoner.

IMG_1942

Fredsobservatören Viena Rainio på floden Negúa

Färden är igång och vi glider fram längs floden igenom djungellandskapet. Det är något magiskt över trädens gröna färg som lyser upp omgivningen. Dock avbryts de vackra vyerna flera gånger av att maskiner som används till gruvdriften uppenbarar sig. Utvinningen sprider farliga ämnen och färgar delar av floden brun. Den flod som samhällena använder för sina dagliga sysslor.

IMG_1750

På vägen passerar vi flertalet samhällen som glatt vinkar oss välkomna till deras område. Gemenskapen är tydlig och Carmen Navia Mena från Cocomacias genuskommission förklarar: ”Vi är mer eller mindre som familjer allihop. När vi åker ut till samhällen känner vi alltid någon”. Vi svänger in på den för dagen grunda bifloden Nauritá och beger oss till samhället längst upp på floden.

Väl framme i samhället hinner vi svalka oss i floden som just här är kristallklar, innan mötet drar igång. Fanny Rosmira Salas som är ordförande för organisationen öppnar upp mötet och förklarar att syftet är att ge organisationens medlemmar ett forum att lyfta sina tankar och funderingar. Deltagarna ger uttryck för de svårigheter de möter i vardagen, som genomsyras av utbredd exploatering av naturresurser och illegala aktörers närvaro. Det uppenbaras för mig att det finns ett stort behov av att få vädra sin situation med sina medmänniskor och att få tillgång till ett utrymme för att inom gemenskapen reflektera över hur dessa hinder kan hanteras. Högtidligheten ligger i luften. Deltagarna väljer att göra längre anföranden när de får ordet och det märks att de tar vara på detta utrymme.

IMG_1921

Floden vid samhället Santa Lucía del Fuerte

Överst på dagordningen står fredsprocessen mellan den colombianska regeringen och Farc-gerillan, och tankar kring tiden efter ett eventuellt fredsavtal. Civilsamhället ser förväntansfullt fram emot fred men är försiktigt i sin analys av vad den kommer att innebära och vad som krävs för att avtalet ska implementeras. Fanny Rosmira säger:

”Freden är inte en isolerad process utan kommer att förändra våra liv. Alla är med på att vi vill ha en politisk lösning på den sociala och väpnade konflikten. Det är inte tillräckligt att lägga ner vapnen.  Det krävs en process där hälsa, utbildning och social utveckling är integrerat. Vi kan inte se någon vinst om inte alla områden integreras. Detta avtal får inte bara bli tomma ord.”

Under mötets gång livas stämningen upp av att en äldre herre drar fram sina bästa skämt ur rockärmen. Sedan stämmer Fanny Rosmira upp i sång och orden ”Vad fint det är att leva enade” fyller rummet.

Efter en lång dag kryper jag in under myggnätet och min kollega Viena Rainio ligger i en hängmatta bredvid. Från de medföljda har jag fått nya lärdomar och jag kommer att ta med mig mycket från upplevelsen. Den viktigaste lärdomen är hur viktigt det är att få utrymme att berätta om sin situation och att få upprättelse tillsammans med sina medmänniskor. Det är en tydlig gemenskap och det går upp för mig hur viktigt civilsamhället är i situationer av utsatthet. Hur det kan lyfta människor och inge hopp.  Jag har bevittnat civilsamhällets stärkande kraft.

Text och foto: Paulina Nybratt Sandin, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó, Colombia

Kvinnor som bygger fred i Putumayo

 

Två nätverk av kvinnoorganisationer, Kvinnor för Fred som är ett nationellt nätverk och den regionala alliansen ”tejedoras de vida” arbetar tillsammans för att främja en hållbar fred med ett jämställdhetsperspektiv.
Två nätverk av kvinnoorganisationer, Kvinnor för Fred som är ett nationellt nätverk och den regionala alliansen ”tejedoras de vida” arbetar tillsammans för att främja en hållbar fred med ett jämställdhetsperspektiv.

I södra Colombia, vid gränsen till Ecuador, ligger provinsen Putumayo. Där arbetar 40 kvinnorganisationer tillsammans i ett regionalt nätverk, Asociación Alianza Departamental de Organizaciones de Mujeres “Tejedoras de Vida” (ungefär: Kvinnliga regionsnätverket för vävandet av den sociala sammanhållningen). Syftet med näverket är att stärka kvinnor och deras organisationer och på så sätt bidra till fred och jämställdhet i Putumayo. Kristna Fredsrörelsen medföljde i slutet av 2014 Nancy Fiallo, en människorättsadvokat från Bogotá, som tillsammans med kvinnonätverket organiserade en workshop om fredsprocessen som pågår i Colombia och vikten av att bygga fred med ett jämställdhetsperspektiv.

Putumayo har drabbats hårt av den väpnade konflikten. I området finns både ilegala och legala väpnade aktörer, det vill säga FARC-gerillan, paramilitärer och militärer. De stora ilegala odlingar av kokaplantor, guld- och koppargruvor, och de stora oljekällorna har bidragit till att konflikten har eskalerat med narkotikahandel, utpressning av gruv- och energiresurser, och en ökad militär närvaro. Som ofta i Colombia är det civilbefolkningen som kommer i kläm.

Nancy Sanchez, en av grundarna till kvinnonätverket, berättar om grundandet av organisationen. ”Den här regionen var dominerad av Farc. När paramiliterna anlände år 1999 började massakrerna på sociala ledare. Efter massakrerna började tvångsförsvinnanden. 90 % av personer som hade en ledarroll försvann. Mellan 1998-2005 hade Putumayo skrämmande våldsnivåer. Det var förfärligt. Nätverket grundades 2005, i ett kritiskt skede av konflikten. Den bildades för att göra motstånd, som svar på den humanitära krisen.”

Onofre Cordoba, urbefolkningens ledare (gobernadora) i Villa Rosa, är en av deltagarna på workshopen. Hon är orolig för oljeutvinningen och gruvnäringen i Putumayo eftersom det påverkar miljön väldigt mycket. ”Vi arbetar för livet och jorden. Men vad finns kvar efter oljeutvinnigen? Bara öken”. Onofre säger att internationell medföljning är det enda sättet att höras.

Onofre Cordoba, urbefolkningens ledare i samhället  Villa Rosa, Putumayo, är en av deltagarna på workshopen. Hon är orolig för oljeutvinningen och gruvnäringen i Putumayo eftersom det påverkar miljön väldigt mycket. ”Vi arbetar för livet och jorden. Men vad finns kvar efter oljeutvinnigen? Bara öken”. Onofre säger att internationell medföljning är det enda sättet att höras.

Nätverket arbetar med att stärka och förena kvinnorna och deras organisationer i Putumayo genom strategier för att kräva sina politiska, sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter, för att i slutändan få tillbaka den sociala sammanhållningen som har slagits sönder av konflikten och våldet, och på så sätt bidra till en varaktig fred.

Nancy Sanchez berättar att de vill skapa fred genom ett genusperspektiv. ”Kvinnorna kommer att bidra till att främja freden . Att stärka dem ekonomisk och politisk är nyckeln till att stärka kvinnors ledarskap”.

Fátima Mueriel, den nuvarande presidenten berättar att genom ett projekt med FOS[1], en fond som svenska och norska ambassaden i Colombia finansierar, ger de kapacitetsutveckling i entreprenörskap. De fokuserar på kvinnor som är småföretagare, för att uppmuntra dem att inte återvända till att till exempel odla kokablad. ” Deras entrepenörskap är även fredsinitativ, för utan mat finns det ingenting” säger Mueriel. Genom entrepenörsutbildningarna vill de också förmedla en positiv bild av freden till gräsrotsnivå, vilket de till viss del redan har lyckats med.

Fátima Muriel, presedenten för alliansen, berättar för deltagarna om alliansens arbete och kamp under åren.

Fátima Muriel, presedenten för alliansen, berättar för deltagarna om alliansens arbete och kamp under åren.

Namnet ”Tejedoras de Vida” (livets väverskor) syftar till hur de ser sin roll i ett samhälle drabbat av den väpnade konflikten. De överlever och övervinner de extremt svåra förhållandena genom att organisera sig, kämpa mot diskriminering och våld, och därmed i praktiken väver de den sociala strukturen som förstörts av kriget.

Nancy Fiallo som arbetar med Kvinnor för Fred, ett annat kvinnonätverk, uttrycker sig uppskattande om Krfs närvaro. Enligt Fiallo bidrar det till att kvinnorna känner sig säkra under workshopen och att de upplever sig ha internationellt stöd i arbetet med att kräva sina rättigheter.

Luisa Karst, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

 

 


[1] http://www.foscol.org/