colombia-blogg
Ännu har inte den sista minan exploderat i Chocós djungel

Situationen i kommunen Riosucio i Chocó är kritisk. Här är kriget fortfarande ständigt närvarande och strider mellan ilegala väpnade grupper sker regelbundet. Krigets konsekvenser tar hårt på befolkningen,  mycket på grund av att väpnade grupper har lagt ut minor.

Dessa minor omringar samhällen och gör att invånarna inte kan ta sig till de platser där de odlar och har således inte har tillgång till mat. Flera samhällen har redan tvångsförflyttats, men ett antal gör motstånd och stannar i sitt samhälle trots att de har starka begränsningar i sin rörelsefrihet. Kristna fredsrörelsen, tillsammans med flera andra organisationer, besökte två av dessa samhällen där urfolk av etniciteten Embera Dobida och Wounaan lever. Samhällena Quiparado y Juinduur ligger långt upp på floden Quiparado och vår resa för att nå samhället djupt in i djungeln tog en och en halv dag. På vägen såg vi apor, sengångare, ugglor, sköldpaddor och diverse fåglar i den vackra djungeln. Det är en paradoxal känsla att resa i denna vackra natur och samtidigt veta hur otroligt påverkat området är av Colombias väpnade konflikt.

Kristna fredsrörelsen i Riosucio. Bild: Åsa Svensson

Kristna fredsrörelsen i Riosucio. Bild: Åsa Svensson

När vi väl är på plats i samhället berättar invånarna om konsekvenserna av den rådande situationen. Utan tillgång till mat blir befolkningen sjuk och eftersom de inte kan röra sig utanför samhället kan de heller inte åka till det närmaste sjukhuset. Samhället är utan skydd och känner sig övergivna av den colombianska staten. Under mötet hör vi hur militären desarmerar några minor och det starka ljudet visar att minorna var väldigt nära samhället. Rädslan i ögonen på invånarna säger allt. De lever med konflikten så nära inpå det vardaliga livet att allt genomsyras av konflikten.

Det faktum att minorna minskar rörelsefriheten har därtill försvårande konsekvenser för kvinnorna i helt annan bemärkelse. Kvinnorna berättar att eftersom de spenderar mer tid i hemmet tillsammans med sina män ökar våldet mot kvinnorna drastiskt. Anledningarna som kvinnorna ger är att eftersom det inte finns försörjningsmöjligheter skapas frustration som tas ut på dem. Även på härbärget i kommunhuvudstaden Riosucio känner de tvångsförflyttade kvinnorna sig utsatta och berättar om förekomsten av sexuellt våld.

Det vi ser i Riosucio är ett av många exempel på att den väpnade konflikten i Colombia långt ifrån är över. Ännu har inte ljudet av den sista minan som exploderar i den chocoanska djungeln hörts, men över hela provinsen kämpar människorättsförsvarare för att så ska bli fallet. Våra medföljda i urfolksorganisationen Asorewa säger att de känner sig trygga när Kristna fredsrörelsen medföljer dem i dessa konfliktdrabbade områden och att de kommer att fortsätta kämpa för sitt folks mänskliga rättigheter, vilket innefattar just ett liv fritt från de vi stötte på i Riosucio; minor, hinder i rörelsefriheten och sexuellt våld, med mera.

Läs den rapport som skrevs av Kristna Fredsrörelsen och övriga organisationer efter resan här (engelska).

Text: Paulina Nybratt Sandin, fredsobservatör i Chocó

Fredsavtalet snart på plats, nu blickar colombianska människorättsorganisationer framåt

Tack vare fredsavtalet mellan FARC-EP gerillan och regeringen, och med den fullständiga vapenvila som råder sedan i söndags natt går Colombia nu in i en ny fas i fredsarbetet. Även om det fortfarande återstår att godkänna fredsvtalet i den kommande folkomröstningen för att det ska börja gälla, så börjar det colombianska civilsamhället så smått att blicka framåt. Efter fyra år av förhandlingar inleds en process där de överenskommelser som nåddes i Havanna ska genomföras.

För att kunna blicka framåt och skapa ett hållbart fredsarbete behöver befolkningen känna att processen går att lita på. De behöver också veta att det finns någon att vända sig till med frågor och oro, eller om de märker att det som står i fredsavtalet inte efterlevs.

Just detta, att ha någonstans att vända sig, är något som nätverket Dipaz har tagit fasta på. Dipaz är en förkortning som på svenska står för ekumenisk dialog för fred. De har funnits sedan ett drygt år tillbaka och har tidigare arbetat med att övervaka FARC-EP gerillans eldupphör. Nu efter fredsavtalet har de ställt om sitt arbete till att handla mer om granskning och observation av fredsavtalet, men också att vara en visselblåsare om det visar sig att avväpningsprocessen inte följs. Dipaz planerar dessutom att tillhandhålla psykologiskt stöd och undervisa i ämnen som har med fred och post-konflikten att göra. Kort sagt, de vill erbjuda en plats dit människor kan vända sig. Rent praktiskt ska Dipaz genomföra sitt arbete genom att öppna tre så kallade humanitära skyddshus. Husen kommer att ligga i tre av de tjugoåtta kommuner som valts ut att vara avväpnings- och återintegrationszoner för före FARC-EP soldater.

Caldono, Cauca

Det vackra landskapet i sydvästra Colombia. Bild från resan med Dipaz, foto Åsa Svensson

Dipaz är en sammanslutning av flera kyrkor och trosbaserade samfund, som bland annat stöds av Svenska kyrkan. Vi på Kristna Fredsrörelsen i Colombia kom i kontakt med Dipaz genom Justapaz, en kristen människorättsorganisation som kämpar för rätten att vägra göra militärtjänstgöring på grund av religiösa och/eller samvetsskäl. Kristna Fredsrörelsen har stöttat Justapaz ekonomiskt i många år och vi har även gjort enstaka medföljningar. Justapaz är medlemmar i Dipaz och på så sätt kom förfrågan till oss om vi kunde medfölja dem på den första resan som de skulle göra för att utvärdera förutsättningarna för att öppna ett av deras skyddshus. Det blev en mycket gripande resa för två av oss observatörer, när vi åkte till ett av de områden i Colombia som drabbats hårdast av den väpnade konflikten, och av den minst lika väpnade narkotikasmugglingen.

Dipaz Cauca

Bild från resan med Dipaz, foto: Agnes Berge

Dipaz håller just nu på att slutföra förberedelserna inför öppnandet av de tre husen och planerar att finnas på plats så fort fredsavtalet är godkänt. Vi på Kristna Fredsrörelsen i Colombia blickar också framåt och undersöker hur vi på bästa sätt kan stötta detta mycket hedervärda arbete: att utifrån ett civilsamhällesperspektiv granska genomförandet av fredsavtalet, och att stötta civilbefolkningen i processen.

Åsa Svensson, fredsobservatör i Bogotá

 

”Vårt budskap är först och främst: lämna inte Colombia!”

”Vi är oroliga över att det som hände i Centralamerika ska upprepas här i Colombia”, säger Diana Sánchez, ordförande för föreningen Minga och koordinatör för programmet Somos Defensores, i relation till den framtid som kan följa ett fredsavtal i Colombia. Den internationella medföljningen och dess roll och utmaningar i ett Colombia efter ett fredsavtal diskuterades i samband med den paneldebatt som anordnades i Bogotá i september i år.

De medföljningsorganisationer [1] som arrangerade paneldebatten, däribland Kristna Fredsrörelsen som sedan 11 år medföljt hotade människorrättsförsvarare i Colombia, är vana att arbeta i en komplicerad kontext. Med ett fredsavtal i sikte, står dessa organisationer idag inför nya utmaningar och flera av dem tog därför tillfället i akt att  tillsammans bjuda in till en expertpanel för att diskutera frågor gällande kapaciteten att skapa en skyddseffekt i och med en ändrad kontext.

150915 Foro OINGs Luis Enrique Eguren, Ivan Madero, Betty Pedraza, David Martinez y Diana Sanchez - Anders Nordenskjold (2)

Betty Pedraza (mitten) från Protection Desk Colombia modererade paneldebatten. På bilden finns också, från vänster, Luis Enrique Eguren från Protection International, Diana Sánchez från Föreningen Minga och programmet Somos Defensores, Ivan Madero från MR-organisationen CREDHOS och David Martínez från FN:s MR-kontor, OHCHR.

Luis Enrique Eguren, från Protection International påpekar att hot från privata aktörer skulle kunna öka efter ett fredsavtal. För att internationell medföljning skulle kunna ha en skyddseffekt för hotade mäniskorrättsförsvarare i en sådan kontext skulle det vara viktigt att identifiera privata aktörers intressen och därtill skapa nätverk som kan ge en politisk eller ekonomisk kostnad för dessa aktörer.

Det är också viktigt att ta de erfarenheter som finns av internationell medföljning under tiden innan och efter fredsavtalen i Centralamerika i bektning, där vissa organisationer valde att lämna länderna när fredsavtalen skrivits under, men på grund av den höga våldsnivån som följde därefter, var tvugna att återvända. Enligt denna logik menar Iván Madero, ordförande för CREDHOS, en organisation som arbetar för skydd av mänskliga rättigheter i regionen Magdalena Medio i centrala Colombia och som haft internationell medföljning sedan 1994, att

efter att fredsavtalet skrivits under kommer en permanent medföljning i regionerna fortfarande att vara nödvändig.

Tillsammans-med-representanter-från-Cocomopoca

Kristna Fredsrörelsen medföljer människorättsförsvarare i Colombias olika regioner från kontoren i Bogotá och Quibdó.

Diana Sánchez understryker vikten av att den internationella närvaron fortsätter efter fredsavtalet och säger att

det politiska skyddet är det vi behöver mest.

Enligt henne ger internationella organisationers påverkansarbete legitimitet till människorättsförsvararnas arbete gentemot den colombianska staten. Den typen av legitimitet gör det svårare att ignorera civilsamhällets röst och skapar dessutom en avskräckande effekt gentemot potentiella hot. Därför är det viktigt att fortsätta detta arbete även efter ett eventuellt fredsavtal.

Madero betonar slutligen att en utmaning som måste fortsätta bemötas är resurserna från de internationella samfundet, vilka under de senaste åren har riktats allt mer mot statliga myndigheter än civilsamhället. Om denna tendens fortsätter kommer det att ha en negativ påverkan på internationella medföljningsorganisationers möjligheter att bidra till skydd av människorrättsförsvarare.

[1] Kristna Fredsrörelsen – KrF;  Fellowship of Reconciliation – FOR Peace PresencePensamiento y Acción Social / Peace Watch Switzerland; Protection Desk Colombia; och Witness for Peace.

 

Falta de implementación del primer fallo de restitución de tierras a pueblos étnicos

El día 23 de septiembre de 2014 fue un día histórico a nivel mundial por la emisión del primer fallo que ordena la restitución de derechos territoriales a pueblos étnicos. En la ceremonia de entrega del fallo el entonces presidente de la Asociación Orewa y líder del resguardo Tahamí, Otoniel Queragama, dijo que la restitución de tierras va más allá de la entrega del predio. “Solo nos alegraremos en el momento en que en el resguardo haya un goce efectivo de los derechos restituidos.” Ya ha pasado un año y las autoridades competentes han constatado que falta la implementación de muchas de las órdenes emitidas.

Con la Sentencia 007 emitida por el Tribunal Superior de Antioquia, más de 50.000 hectáreas fueron restituidas al resguardo Tahamí del Andágueda, Chocó, y a sus más de 7.000 habitantes de la etnia Embera Katío. La sentencia no tiene precedentes ni en el país ni en el mundo. Por esta razón el fallo ha despertado un interés en países lejanos como Finlandia y Suecia donde habitan los sami, un pueblo indígena de Europa que está en un proceso de justicia transicional.

Otoniel Queragama, líder de AsOrewa, con dos observadoras internacionales de SweFOR.

Otoniel Queragama, líder de AsOrewa, con dos observadoras internacionales de SweFOR.

Ya en la ceremonia de la entrega del fallo al pueblo y a las autoridades indígenas de la Asociación Orewa, a la que está asociado el resguardo Tahamí, se pudo percibir la significancia de esta sentencia. La embajadora de Suecia, Marie Andersson de Frutos, el gobernador encargado del departamento del Chocó, Eccehomo Moreno Cuesta, el Defensor regional del pueblo del departamento del  Chocó, Luis Enrique Abadía y el director nacional de la Unidad de Restitución de Tierras, Ricardo Sabogal estaban presentes y resaltaron la importancia del fallo ante el pueblo indígena y se comprometieron con el cumplimiento y seguimiento de este. SweFOR estuvo presente acompañando a AsOrewa. Sabogal terminó diciendo que si no se cumple el primer fallo “¿cómo cumplimos los que vienen?”

En julio de este año los magistrados responsables de la sentencia realizaron una audiencia posterior al fallo para que las instituciones responsables del cumplimiento de las órdenes emitidas presentaran los resultados alcanzados por ellas. Los jueces no aceptaron las explicaciones de las instituciones que adujeron falta de recursos, coordinación y/o problemas para coordinar con las autoridades indígenas para no cumplir con lo debido. Los magistrados dieron nuevos plazos a las instituciones recordándoles que el no cumplimiento de las órdenes podría resultar en judicialización por fraude judicial. Una funcionaria del Estado, directora de la Unidad de Restitución de Tierras del Chocó, Adith Bonilla Martínez resaltó la responsabilidad de los entes estatales y opinó que

el reto más grande es la voluntad. La política pública es clave para que la reparación fluya y las herramientas ya están en la ley.

SweFOR observó la audiencia de seguimiento del fallo de restitución de tierras para el resguardo Tahamí.

SweFOR observa la audiencia de seguimiento del fallo de restitución de tierras para el resguardo Tahamí.

El fallo establece entre otros dictámenes,  que el Ministerio de Defensa es responsable de garantizar la protección del territorio y a sus integrantes y aplicar las directivas permanentes de derechos humanos 016/06 para la fuerza pública, en diálogo con los integrantes del resguardo. En la audiencia se constató que falta la implementación de estas acciones.

 

“Lo primero que estamos diciendo: ¡no se vayan!”

 “Tenemos la angustia de que va a pasar lo mismo que en Centroamérica”, dice Diana Sánchez, directora de la Asociación Minga y coordinadora de Somos Defensores, durante el panel El acompañamiento internacional: rol y retos para la protección en un escenario de post-acuerdo, realizado el pasado 15 de septiembre en Bogotá.

Las organizaciones de acompañamiento internacional en Colombia, entre ellas SweFOR, que acompaña desde hace 11 años a organizaciones y defensores de derechos humanos que a causa de su trabajo afrontan problemas de seguridad, están acostumbradas a desarrollar su labor en un contexto complejo. Con un escenario de post-acuerdo a la vista, se están presentando nuevos retos para el acompañamiento internacional en Colombia y sus capacidades de protección y disuasión. Varias organizaciones[1] se unieron en la invitación a un panel con expertos en el tema.

Betty Pedraza de Protection Desk Colombia moderó el panel. Aquí aparece junto con Luis Enrique Eguren de Protection International y Diana Sánchez de la Asociación Minga a su lado izquierdo y a su lado derecho, Ivan Madero de CREDHOS y David Martínez de OACNUDH.

Betty Pedraza de Protection Desk Colombia moderó el panel. Aquí aparece junto con Luis Enrique Eguren de Protection International y Diana Sánchez de la Asociación Minga a su lado izquierdo y a su lado derecho, Ivan Madero de CREDHOS y David Martínez de OACNUDH.

Si la disuasión será una herramienta eficaz para el acompañamiento internacional en el post-acuerdo en Colombia, fue la pregunta abordada por Luis Enrique Eguren, presidente del Consejo de Administración de Protection International. Eguren planteó que una posible vista al futuro es que las amenazas podrían venir de actores privados. Para que el acompañamiento tenga un efecto de disuasión en un contexto así sería importante identificar los intereses de estos actores para poder construir redes que crearán un costo, sea político o económico, para ellos.

En un escenario de post-acuerdo en Colombia, sería importante tener en cuenta las experiencias del acompañamiento internacional durante y después de las firmas de acuerdos de paz en Centroamérica, donde algunas organizaciones se retiraron luego de que se firmaran los acuerdos de paz, pero debido a los altos niveles de violencia que seguían en los países, tuvieron que regresar.

En este mismo orden de ideas, según Iván Madero, presidente de la Corporación Regional para la defensa de los Derechos Humanos, organización que ha contado con acompañamiento internacional desde el 1994, aún después de la firma de un acuerdo

el acompañamiento permanente en las regiones es necesario.

SweFOR realiza acompañamientos en diferentes regiones del país desde sus oficinas en Bogotá y Quibdó.

SweFOR realiza acompañamientos en diferentes regiones del país desde sus oficinas en Bogotá y Quibdó.

Diana Sánchez destaca la importancia de que la presencia de los acompañantes internacionales siga durante el periodo de post-acuerdo, siendo “la protección política la que más se necesita”.

Quiere decir que el acompañamiento político de las organizaciones internacionales brinda una legitimidad al trabajo de los y las defensores locales frente a las autoridades colombianas. Esta legitimidad hace más difícil ignorar las voces de la sociedad civil, además crea un efecto de disuasión frente a posibles amenazas y es clave que esto pueda seguir también después de un eventual acuerdo.

No obstante, Madero destaca que un desafío que tocará seguir afrontando son los recursos de la cooperación internacional, que en los últimos años cada vez más han sido dirigidos a entidades del Estado y menos a la sociedad civil. Si esta tendencia sigue, afectaría a las organizaciones de acompañamiento internacional y su posibilidad de brindarles protección a organizaciones y defensores de derechos humanos que afrontan problemas de seguridad.

 [1] El Movimiento Sueco por la Reconciliación – SweFOR; El Movimiento por la Reconciliación – FOR Peace Presence; Pensamiento y Acción Social – PAS / Peace Watch Switzerland; Protection Desk Colombia; y Witness for Peace – Acción Permanente por la Paz.