colombia-blogg
“Att vi förföljs är en politisk strategi”

Sedan 2007 har Kristna Fredsrörelsen medföljt organisationen Hijos e Hijas, vars medlemmar blivit förföljda och hotats till livet som en följd av deras arbete mot straffrihet. En av dem är Shaira Rivera som, trots de risker som arbetet för rättvisa och upprättelse kan innebära, har nyligen antagit en central roll i denna kamp. I en intervju med KrF berättar Rivera om sitt nya uppdrag som teknisk sekreterare för Movice  – en av Colombias största rörelser som samlar offer för brott begångna av staten – och kommenterar rörelsens roll i de aktuella fredsförhandlingarna.

Shaira står ofta upp som taleskvinna för MOVICE

Rivera jobbar som taleskvinna för Movice i olika sammanhang.

KrF: Kan du berätta lite om ditt nya uppdrag?

RIVERA: Sedan juni 2015 är jag ansvarig för det tekniska sekreteriatet inom Movice. Rollen innebär ansvar för ett tekniskt team som arbetar för att främja de nationella initiativen och består av en kommunikationansvarig, en person som arbetar med skydd och rättvisa och en projektansvarig. Jag är också ansvarig för kommunikationen med de lokala Movice-föreningarna samt för att koordinera den kommitté bestående av 22 organisationer som följer upp Movices politiska aktioner. Dessutom jobbar jag som taleskvinna i olika sammanhang.

KrF: Varför sökte du tjänsten och hur hoppas du kunna bidra till Movices arbete?

RIVERA: Efter att min pappa blev offer för ett påtvingat försvinnande och mördades år 2008, gick jag med i organisationerna Hijos e Hijas och Movice. Mitt deltagande i dessa organisationer i över sju år har väckt mitt intresse för de frågor som Movice främjar och har gett mig ökad kunskap inom frågor som rör rätten till sanning, rättvisa, och garantier för icke-upprepning. Men mitt beslut att söka den här tjänsten just nu hade också att göra med den aktuella konjunkturen. Jag tror att Movice har förmågan och ansvaret att spela en viktig roll i fredsförhandlingarna i Havanna, Kuba, och med hjälp av mina färdigheter vill jag se till att rörelsen utvecklar och spelar denna roll.

KrF: Som du nämnde förhandlar den colombianska regeringen och Farc-gerillan om en fredlig lösning av den colombianska konflikten på Kuba just nu och sedan augusti 2014 har de diskuterat sista punkten på dagordningen – konfliktens offren. Hur ser ni på denna diskussion så här långt?

RIVERA: Vi känner att några av de förslag som Movice och andra organisationer har försökt att främja faktiskt har kommit till förhandlingsbordet i Havanna vilket är ett genombrott i frågan om offren. Ett exempel är den sanningskommission som nyss föreslogs. Däremot tror jag att det finns brister i några avseenden, bland annat gällande offrens deltagande i fredssamtalen, i synnerhet under den punkten som rör dem. Sedan tror jag också att det har lagts alltför stor vikt på rättvisa för de brott som begåtts av gerillan, medan staten kringgår det ansvar som den haft i många brott mot mänskligheten.

KrF: Under de senaste månaderna har du och flera av dina kollegor blivit hotade och förföljda. Varför tror du att ni har blivit utsatta för dessa händelser?

RIVERA: Det är ett sätt att visa oss att de har koll på vårt arbete, vårt dagliga liv, men också ett sätt att skrämma oss. Det är en politisk strategi. Vi tar upp och synliggör frågor om hur konflikten kan avslutas och fred skapas samt betydande förändringar uppnås. För den colombianska regeringen är fienden inte bara gerillan utan även människorättsorganisationer samt politiska och sociala organisationer som är engagerade i olika frågor som motsätter sig regeringens planer. Sedan tror jag att alla dessa strategier har med den aktuella konjunkturen att göra, vilket syns på nyheterna: kriminaliseringen av protester, mörkläggandet av politiskt brott och att medlemmar från olika politiska organisationer förföljs.

Mycket av MOVICE:s arbete går utt på att syngliggjöra statligt våld. På banderollen, från fredsdemonstrationen där MOVICE deltog den 9e april i år, står det: ”Ja till Fred! Statligt våld...aldrig mer!”

Mycket av Movices arbete går utt på att syngliggjöra statligt våld. På banderollen, från fredsdemonstrationen där Movice deltog den 9e april i år, står det: ”Ja till Fred! Statligt våld…aldrig mer!”

KrF: Gällande framtiden, vilken skulle Movices roll vara om ett fredsavtal uppnås?

RIVERA: Vi anser att konfliktens offer bör vara en del av sanningskommissionen för att se till att denna uppfyller sitt syfte men de får inte bara bli passiva observatörer, utan måste vara deltagare med möjlighet att bidra till sanningen om konflikten och genom sanningen kunna utkräva rättvisa.  Folk brukar tänka på rättvisa i termer av antal år i fängelse, men det omfattar mycket mer än frihetsberövande. Rättvisa måste förverkligas i form av åtaganden från alla parter som varit inblandade i konflikten. I Colombia är det viktigt att sanningen kan visa att det, utöver de brott som begåtts av gerillan, finns en systematisk statlig politik som varit inblandad i många brott under konflikten. Sanningen måste kunna beskriva hela komplexiteten i konflikten, och rättvisa bör också omfatta rätten att få veta hela sanningen. Tyvärr har erfarenheter från andra länder dock visat att hela sanningen inte brukar komma fram.

KrF: För att byta ämne, hur ser du på kvinnors roll inom Movice? Har andra kvinnor haft det uppdrag du har idag?

RIVERA: Ja, de flesta har egentligen varit kvinnor. Movice består mestadels av kvinnor och det har flera orsaker: för det första har det med paramilitärernas tidigare aktioner i flera regioner i Colombia att göra, då påtvingade försvinnanden och mord på män var vanligt förekommande. I det här samhället är det fortfarande män som syns mest i de offentliga utrymmena medan kvinnor jobbar i hemmet. Även om detta har förändrats på sistone så var det fortfarande män, söner och bröder som var mer synliga och därför har förföljts, utsatts för påtvingade försvinnanden och mördats. I vissa samhällen var det också en militär strategi att döda männen så att hela samhället på så sätt skulle försvinna över tid. Kvinnor har därför upplevt ett behov av att förstärka och frigöra sig på grund av de situationer de har utsatts för i sina samhällen.

Text: Vinicius Ribeiro, fredsobservatör Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

Foto: Vinicius Ribeiro & Inés Chadi, fredsobservatörer Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

Movice Antioquia samlas för att bekämpa straffriheten

Movice är en av Colombias största rörelser som förenar offer för brott som begåtts av staten. Movices medlemmar i regionen Antioquia i nordöstra Colombia träffades i början av augusti för att diskutera strategier i arbetet för sanning, fred och rättvisa. Organisationen som i år fyller 10 år fortsätter kampen för att bekämpa straffriheten, som är utbredd i Colombia. Landet kommer på tredje plats vad gäller högsta straffrihetsnivå i världen, enligt en studie gjord i år. Kristna Fredsrörelsen var på plats tillsammans med medlemmar från den medföljda organisationen Hijos e Hijas.

Under mötet uttryckte flera av Movices medlemmar behovet av ett erkännande av organisationer som samlar offren för statligt våld och större inkludering av dessa i processer för rättvisa.

Under mötet uttryckte flera av Movices medlemmar behovet av ett erkännande av organisationer som samlar offren för statligt våld och större inkludering av dessa i processer för rättvisa.

Officiellt uppskattas antalet tvångsförsvunna i Colombia  till över 45 000 personer. Under mötet kom deltagarna enhälligt fram till kravet på att skapa en kommission för sanning och rättvisa för att klargöra fallen som rör de tvångsförsvunna och att staten genomför åtgärder för att det inte ska ske igen. De vill att staten söker efter de försvunnas kroppar tar ansvar för de brott den har begått.

På Movices banderoll står det ”Vi stödjer fredsprocessen. Vi kräver att staten inte begår fler brott".

På Movices banderoll står det ”Vi stödjer fredsprocessen. Vi kräver att staten inte begår fler brott”

Mötet avslutades med en minnesceremoni för de personer som föll offer för massakern i Remedios  i nordöstra Antioquia den 2 augusti 1997, arton år tidigare. Den dagen kom paramilitärer till samhället på natten, tvingade ut flera sociala och politiska ledare från deras hus, körde iväg och sköt ihjäl dem. I en officiell rapport om massakern står det att paramilitärerna ledde offren ett flertal gånger framför polisstationen i samhället, men att de inte ingrep. Rapporten säger att inte heller militärerna stannade bussen som körde offren, fast det fanns tre militära baser i området. En man som deltog i mötet berättar:

”Jag förlorade inte bara min son utan också tron på statens institutioner den dagen”.

Movice skapar gemenskap i att dela sorgen och kämpa för rättvisan. I videon nedan finns klipp från minnesceremonin, där bland annat Emanuel José Buítrago, bonde och erkänd social ledare från ett annat samhälle i nordöstra Antioquia, berättar om hur hans fyra söner mördades under olika omständigheter i regionen.

Klicka på CC för svenska undertexter.

Text och bild: Paulina Nybratt Sandin och Alia Ibragimova, fredsobservatörer i Colombia

Video: Alia Ibragimova och Vinicius Brum Ribeiro, fredsobservatörer i Colombia

 

Medföljning under minnesceremoni i Jardines de Sucumbíos

I slutet av maj medföljde Kristna Fredsrörelsen organisationen Hijos e Hijas till Jardines de Sucumbíos i södra Colombia där en minnesceremoni hölls för de fyra ungdomar som avrättades av militären den 17 maj 2014. I videon berättar Francisco Marín Gutierrez från Hijos e Hijas om de aktiviteter som hölls i samband med årsdagen.

För svenska undertexter, klicka på symbolen i det nedre högra hörnet.

En kritisk röst från nordvästra Colombia

Som en av demokratins grundpelare kallas en fri media ofta för den tredje statsmakten på grund av sin uppgift att kontrollera makthavarna. Den colombianska journalisten Mauricio Castilla Castro är en av dessa maktens outtröttliga granskare som i sitt radioprogram avslöjar fall av korruption och orättvisor i regionen Córdoba, nordvästra Colombia.

För en dryg vecka sedan, söndagen den 3 maj, firades världsdagen för pressfrihet som instiftats av Unesco för att hedra de uppoffringar som gjorts för pressfrihet runt om i världen. Dessutom syftar dagen till att påminna regeringar om deras skyldighet att upprätthålla yttrandefriheten och se till att journalister fritt kan utöva sitt legitima arbete utan att riskera livet.

Att vara grävande journalist i Colombia är jämförbart med att utöva en extremsport som innebär livsfara

säger Castilla Castro och vet mer än väl vad han talar om. Hans pappa, journalisten Clodomiro Castilla Ospino, blev mördad för drygt fem år sedan utanför sitt hem i staden Montería. Mordet är fortfarande ouppklarat.

MauricioEmisoraweb

För att bibehålla sin neutralitet accepterar Castilla Castro ingen reklam i sitt radioprogram El Pulso del Tiempo.

Castilla Castro tvekar inte att fortsätta i pappans fotspår trots att han också blivit hotad på grund av sitt arbete som undersökande journalist. Hans radioprogram har stängts ned på grund av kritik mot guvernören och den regionala administrationen och bara i år har hans Twitter-konto hackats ett flertal gånger.

Enligt Castilla Castro är självsensur ett av de stora problemen med pressen i hans hemstad Montería.”Rädsla leder till självcensur”. Hans analys angående journalistikens risker är i linje med Reportrar utan gränser som menar att de illegala väpnade grupperna i landet, ibland i maskopi med statliga aktörer, försöker tysta ner de journalister som kritiserar dem.

SONY DSC

Efter att hans pappa mördats gick Castilla Castros med i organisationen ‘Hijos e Hijas‘ som bland annat jobbar mot straffrihet.

Unesco:s årliga pressfrihetspris bär den mördade colombianska journalisten Guillermo Canos namn och gick i år till den syriske journalisten och människorättsaktivisten Mazen Darwish. Castilla Castro har respekt för journalisten Cano, chefsredaktör för en av landets största dagstidningar ‘El Espectador’ vid tiden då han mördades, men påpekar att det i ett centraliserat land som Colombia är lätt att glömma bort de reportrar som arbetar utanför huvudstaden Bogotá.

De journalister som sticker ut hakan är de som jobbar i de mest utsatta regionerna

Castilla Castros råd till alla journalister är att lämna skrivbordet och ta sig ut på gatan för att leta efter nyheter. Något han gör varje dag, fullt medveten om de faror som det innebär. Han blir fundersam över frågan om han inte tänker att det finns en risk att han går samma öde som sin pappa tillmötes. Till slut medger han att om han fortsätter att avslöja de makthavande kan det mycket väl bli så. Trots det avslutar han reflektionen med att säga “det viktiga är att förmedla sanningen, nyheterna skall vara opartiska”.

Viena Rainio (text) och Vinicius Brum Ribeiro (foto), fredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Colombia 

Colombia demonstrerar för fred med förnyat hopp

För 67 år sedan trädde datumet den 9 april in i historien som en av de mest symboliska dagarna för det colombianska samhället. På denna dag vid middagstid mördades Jorge Eliécer Gaitán, den dåvarande ledaren för Colombias liberala parti och dess presidentkandidat i valet 1948. Gaitán var en mycket karismatisk och omtyckt politiker och mordet utlöste en våg av våldsamma protester och statligt förtryck över hela landet och är numera erkänd som ett startskott till den väpnade konflikten som har härjat i Colombia sedan dess.

Det var alltså ingen slump att den Colombianska kongressen 2012 beslutade att via Lagen om offrens rätt instifta en dag för att årligen hedra den nationella minnesdagen för solidaritet med konfliktens offer den 9 april. Sedan dess har dagen firats med fredsdemonstrationer där tusentals invånare deltar över hela landet. Men i år tycktes marschen ha haft en djupare betydelse för de flesta colombianer. Tack vare den positiva utvecklingen i fredsprocesen mellan Farc-gerillan och president Santos regering gavs intrycket om att det fanns mycket hopp i luften.

 

Organisationer MOVICE & Hijos e Hijas por la Memoria y contra la Impunidad marscherar för fred

Organisationen Hijos e hijas som jobbar för minnet och mot straffrihet demonstrerar för fred den 9 april.

Enligt Kristna Fredsrörelsens medföljda Shaira Rivera från Hijos e hijas beror detta på faktumet att innehållet i fredssamtalen först nyligen började offentliggöras. Rivera säger:

“Fredsförhandlingarna gick igenom en fas där det var bara en dialog mellan Farc- gerillan och staten, och ingen annan. Det offentliggjordes till det civila samhället för knappt ett och ett halvt år sedan. Det är därför vi inte var så fokuserade på fredsförhandlingarna under tidigare år”.

Vilken postkonflikt?

Fredssamtalen mellan Farc-gerillan och Santos regering verkar ha kommit så pass långt att många politiker och tidningar nuförtiden nästan bara talar om postkonflikt. Det civila samhället i Colombia menar att det är för tidigt att tala om postkonflikt. Människorättsförsvararen Nancy Fiallo som KrF medföljer förklarar varför:

“Det är väldigt förhastat att prata om postkonflikt ännu. I Colombia finns det igen postkonflikt, då det finns flera beväpnade grupper fortfarande idag. När det pratas om postkonflikt utelämnas andra viktiga frågor som att synliggöra kvinnorna på fredsförhandlingarnas dagordning.”

 

Människorättsförsvarare Nancy Fiallo och nätverket Mujeres por la Paz marscherar för större kvinnligt deltagande i fredsprocessen.

Människorättsförsvarare Nancy Fiallo och nätverket Mujeres por la Paz marscherar för större kvinnligt deltagande i fredsprocessen.

En succé

Trots att fredsprocessen inte går enligt den planerade tidtabellen och många punkter återstår att diskuteras, var fredsmarschen ändå en succé för Fiallo:

“Den var en succé av två anledningar: dels för att den synliggjorde konfliktens offer och dels visade allmänt stöd för fred. För två år sedan kom ungefär 60 000 personer till Bogotá för att stödja konfliktens offer och fred. I år fanns det ett konkret stöd till fredsförhandlingarna mellan regeringen och Farc-gerillan och deltagandet var mycket större.”

För Shaira Rivera var fredsmarchens budskap tydligt: ”Det vi colombianer tror på, både som ett samhälle och som politiska subjekt, är att vi måste stoppa det här kriget och stoppa det nu!”

Text: Vinicius Brum Ribeiro, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá, Colombia

Bilder: Linnéa Lagergren & Vinicius Brum Ribeirofredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá, Colombia