colombia-blogg
Att våga vägra bära vapen

En allvarlig problematik i den Colombianska konflikten är tvångsrekryteringar till militären och illegala väpnade grupper, men de senaste månaderna har civilsamhällets långa kamp gett stora resultat.

Maria José Villota Guacas och Francisco Marín Gutiérrez från Hijos e Hijas por la memoria y contra la impunidad (söner och döttrar för historiskt minne och mot straffrihet) bor och studerar i Pasto, en stad i de andinska bergen nära gränsen till Ecuador. De har arbetat länge och hårt för att samvetsvägran (etisk övertygelse för att neka väpnad tjänstgöring) ska erkännas och för att få ett slut på rekryteringsräderna som militären genomför. Marín och Villota berättar att varje år kallas ca 3500 ungdomar till väpnad värnplikt bara i Pasto medan de fortfarande går i skolan, varav flera är minderåriga. Marín berättar att;

Det finns ingenting i lagstiftningen som stöttar detta tillvägagångssätt det är endast en brist på respekt för den internantionella humanitära rätten.

I slutet av 2014 kom en dom i författningsdomtolen gällande två fall om samvetsvägran och tvångsrekryteringar till den Colombianska militären. Domen fastslår att räderna för att rekrytera ungdomar till militären är olagliga, samt erkänner samvetsskäl för att vägra den annars obligatoriska värnplikten. I feruari kom ett praktiskt bevis på framstegen då Diego Carreño blev den första colombianen att ta universitetsexamen utan soldatpass (intyg på militärtjänstgöring), något som fram till december 2014 var omöjligt. Carreño har varit samvetsvägrare sedan sjutton års ålder och i år fyller han 31. Kampen för att få ut sin examen i filosofi tog honom fem år, och beskedet firades av många sociala rörelser i Colombia.

Under 2014 lyckades Hijos e Hijas i Nariño frigöra runt tjugo ungdomar som förts bort av miltären i rekryteringsräder

Under 2014 lyckades Hijos e Hijas i Nariño frigöra runt tjugo ungdomar som förts bort av miltären i rekryteringsräder

Hijos e Hijas arbetar med påverkansarbete och med att rådge offrena samt deras familjer för att få tillbaka de tvångsrekryterade ungdomarna hem, men det är en hård kamp.

Problemet är att dessa personers rättigheter inte respekteras. Många av de drabbade är barn till offer för konflikten på landsbygden och är särskilt sårbara på grund av otillfredsställda basbehov och bristen på information om deras rättigheter. Deras situation utnyttjas, berättar Marín.

Villota och Marín ser domen från författningsdomstolen som en stor framgång för civilsamhällets påtryckningar. Den klarar ut ett flertal oklarheter kring rätten till samvetsvägran, bland annat att militären har ansvar för att undersöka och visa på om den ansökande uppfyller eller inte uppfyller villkoren för att få sin ansökan godkänd inom loppet av femton dagar, utan undantag. Ansökan kan lämnas in av samvetsvägraren när som helst under processen, både innan eller under pågående värnplikt.

På grund av hoten de senaste åren mot organisationen medföljer Kristna Fredsröreslen Hijoe e Hijas kontinuerligt i Nariño

På grund av hoten de senaste åren mot organisationen medföljer Kristna Fredsröreslen Hijos e Hijas kontinuerligt i Nariño

Domen ger oss utrymme att bedriva påverkansarbetet på ett mer formellt plan, med lagstiftningen som en stark grund (…) Det är också ett starkt stöd för alla samvetsvägrare, att våga driva sina processer med större självförtroende, säger Marín.

Kanske kommer nästa kamp att handla om att avskaffa den obligatoriska värnplikten, något som redan börjat debatterats. Blir det ett fredsavtal mellan den Colombianska regeingen och Farc-gerillan går Colombia in i en ny tid med nya förutsättningar och möjligheter för Colombias unga. Med både skepcis och förväntan inför vad som väntar, oavsett om det blir ett fredsavtal eller inte, berättar Marín att;

Idag finns det ett tomrum – det fattas ett alternativ till den väpnade värnplikten för de som önskar göra någon annan typ av tjänstgöring som fokuserar på att skapa fred istället för att stötta den väpnade konflikten, i form av kulturella eller sociala aktiviteter.

Text och foto: Julia Andén, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Colombia

Ett avgörande val för Colombias framtid

Söndagen den 15 juni gick colombianerna till presidentval. För KrFs medföljda organisationer i Colombia har valet och det politiska klimatet stor påverkan på deras förutsättningar att genomföra sitt arbete. Både möjligheter och svårigheter. ”Freden har aldrig varit så nära som nu”, säger Nancy Fiallo, advokat och MR-försvarare i Bogotá.

Valet stod mellan den sittande presidenten Juan Manuel Santos och Óscar Iván Zuluaga. Opinionundersökningar förutspådde ett jämnt val mellan kandidaterna. Santos, som under hela valkampanjen hade fredsprocessen i fokus, vann den andra valomgången med 51 procent mot Zuluagas 45 procent. Enligt KrFs medfölja organisationer var det just möjligheten till ett fredsavtal som gjorde att colombianerna gav Santos en andra mandatperiod. ”Det var möjligheten till fred som vann”, bekräftar Fiallo.

Nancy Fiallo känner stor lättnad efter presidentvalet

Nancy Fiallo känner stor lättnad efter presidentvalet

Valdeltagandet ökade i andra omgången till 48 procent jämfört med första omgångens 40 procent.

William Rivas Torres som är juridisk rådgivare på Cocomacia i Chocó röstade inte eftersom han bor långt ifrån sin vallokal, ett problem han delar med en stor del av befolkningen i regionen. Många röstar inte trots att de skulle vilja.

Antalet blankröster var stort, fyra procent. Carmen Navia Mena på Cocomacias genuskommission var en av de som röstade blankt. ”Jag ville inte lägga min röst på någon av kandidaterna. Jag önskar något annat för Colombia.”

Carmen Navia Mena, från den etnoterritoriella organisationen Cocomacia, var skeptisk till båda presidentkandidaterna

Carmen Navia Mena, från den etnoterritoriella organisationen Cocomacia, var skeptisk till båda presidentkandidaterna

”Vårt land är splittrat”, säger Fiallo. Enligt henne handlade valet i stort sett om två motpoler, ”det stod mellan fred och krig, och nästan sju miljoner av befolkningen röstade för krig.”

Rivas Torres förklarar att uppfattningen av fred till stor del är beroende av var i landet man bor. Enligt honom har befolkningen i storstäderna inte upplevt den väpnade konflikten på samma sätt som de som bor på landsbygden. Därför, menar Rivas Torres ”är folk beredda att rösta för en politik som vill skapa säkerhet genom vapen, men vi som har upplevt konflikten här i samhällena vill ha ett eldupphör.” ”Men freden är en process”, fortsätter han. Hans åsikt är att i Havanna förhandlar de inte om fred – för fred kan man endast förhandla med offren. Med var och en av dem. ”För oss (MR-organisationer) handlade valet den här gången om att välja mellan två dåliga kandidater av vilka vi valde den mindre onda.”

Alvaro Frìas från Hijos e Hijas por la memoria y contra la impunidad ser att valresultatet innebär både möjligheter och hinder för organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter i Colombia.

-Det skapar möjligheter för ökat samarbete mellan presidenten och organisationer för mänskliga rättigheter och fred. Det var inte möjligt under 2002-2010. Vi kan få en större roll och positionering än vi innan haft tillgång till. Men förföljningarna och trakasserierna mot människorättsförsvarare kommer att fortsätta, menar Frías.

– Vi måste börja prata om ett ”post-avtal” inte en postkonflikt. Konflikten kommer att fortsätta under en lång tid framöver, och den verkliga konstruktionen av fred kommer att ta 20-30 år.

Krf medföljer Diana Gómez i Bogotá, bland annat till åklagaren där de utreder mordet på hennes pappa.

Krf medföljer Diana Gómez i Bogotá, bland annat till åklagaren där de utreder hennes pappas dödsfall.

Diana Gómez är också med i Hijos e Hijas, och hon håller med om att konflikten inte tar slut i och med ett avtal.

– Vi anser att en av våra största insatser är att bidra till fred. Vi vill att kriget ska ta slut. Vi är medvetna om att ett slut på den väpnade konflikten skulle innebära större möjligheter till att bli hörda för oss och andra i civilsamhället. Men som tidigare erfarenheter berättar gällande förhandlingar i interna väpnade konflikter så finns det stora risker att kriget fortsätter, som vi har sett i Centralamerika.

Hoppet om fred och rättvisa ser ut att ha växt med presidentvalet, men KrFs medföljda organisationer ser stora hinder både på vägen och efter ett avtal. Ett fredsavtal innebär inte att de mänskliga rättigheterna respekteras.

– Vi på Hijos e Hijas vill uppleva fred och vi förslår en övergång som på riktigt möjliggör konstruktionen av en rättvis, stabil och hållbar fred, avslutar Gómez.

Text: Julia Andén fredsobservatör Kristna fredsrörelsen Colombia

Foto: Kristna fredsrörelsen Colombia