colombia-blogg
Kommissionen för Sanning, Samexistens och Icke-Upprepning: hopp och rädslor inför övergångsrättvisa

Inom ramen för den femte punkten i fredssamtalen mellan Farc-gerillan och den colombianska Staten, gällande konfliktens offer, gick parterna i juni ut med en gemensam kommuniké om beslutet att skapa en sanningskommission då avtalet skrivits under. Kommissionens bredd och ambition applåderas av många i Colombia, men samtidigt väcks kritik och frågor kring hur detta egentligen skall genomföras.

Sanningskommissionen har ett komplext uppdrag. Den kommer att vara en utomrättslig institution inom ramen för övergångsrättvisa, vars primära uppgift är erkännandet av konfliktens offer genom uppklarandet av brott begångna under den 50 år långa konflikten med Farc-gerillan. Aldrig tidigare har en så lång konflikt försökt uppklaras genom en Sanningskommission.

Rörelsen Hijos e Hijas under en manifestation i Bogotá: ”Genom att frigöra straffriheten uppnår vi fred och sanning”.

Rörelsen Hijos e Hijas under en manifestation i Bogotá: ”Genom att frigöra straffriheten uppnår vi fred och sanning”.

Kommissionen är även unik då ett av de vägledande kriterierna är intersektionalitet och genus, där exempelvis sexuellt våld i konflikten är en central punkt. Vidare, i oktober, meddelade parterna att de även enats om ett avtal för att klara upp fall av påtvingade försvinnanden. Sexuellt våld och påtvingade försvinnanden är brott som hittills sällan erkänts eller uppklarats i Colombia eller i andra fredsavtal.

Trots de senaste framgångarna existerar dock mycket skepticism och frågor gällande hur en balans skall hittas mellan vad som är utredning tillhörande kommissionen och vad som är vittnesmålstagande tillhörande den juridiska apparaten. Den största utmaningen enligt många ligger i distinktionen mellan sanning och rättvisa.

Man måste undvika frestelsen att lämna över uppgiften av rättsliga utredningar till Kommissionen, detta måste skapas inom det juridiska systemet

menar Maria Camila Moreno, direktör för det internationella centret för övergångsrättvisa ICTJ  och understryker:

Sanningskommissionen bör inte skapa straffrihet.

”Fred utan brott begångna av Staten”: graffitti på en av Bogotás gator där Movice, en av Colombias största rörelser som förenar offer för brott som begåtts av staten, gjorde en minnesceremoni för tvångsförsvunna personer i april i år.

”Fred utan brott begångna av Staten”: graffitti på en av Bogotás gator där Movice, en av Colombias största rörelser som förenar offer för brott som begåtts av staten, gjorde en minnesceremoni för tvångsförsvunna personer i april i år.

Ytterligare en fråga som väckts gäller ansvarstagande och kommissionens roll i att erkänna detta. Enligt Alejandro Valencia Villa, expert inom övergångsrättvisa, bör ansvarstagandet vara större för staten än de illegala väpnade grupperna eftersom

de som har störst makt att skydda medborgarna även bär det största ansvaret*.

Senatorn och före detta presidentkandidaten Horacio Serpa Uribe menar att

sanningen måste komma fram även gällande de som finansierat kriget: personer, företag, det politiska och militära toppskiktet, nationella som internationella; alla ansvariga, ingen bör komma undan*.

Det civila samhället i Colombia menar däremot att det är viktigt att Kommissionen inte bara klargör vad som skett, utan också främjar erkännandet av konfliktens offer. Frågan är: hur skall detta erkännande ske och hur skall det tillåta samexistens och icke-upprepning? Med fler än 7,7 miljoner av staten erkända offer för konflikten som kräver sanning och rättvisa, är tyvärr risken stor att detta ambitiösa projekt kommer skapa mycket frustration bland det colombianska samhället. Ett första steg mot detta är dock utan tvekan, ett fredsavtal.

 

Text & bild: Inés Chadi, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

 

*Citat hämtade från forumet El Primer Encuentro por la Verdad, på Centro de Memoria Historica, den 31 augusti 2015

 

Defensores de derechos humanos colombianos – asesinados, amenazados y perseguidos

Según una reciente estadística Colombia es el tercer país con mayor impunidad en el mundo, pero en cuanto a defensores y defensoras de derechos humanos la situación es aún más crítica. La Fiscalía General de la Nación está siendo criticada por organizaciones de la sociedad civil colombiana por no tener suficientes avances en las investigaciones de crímenes cometidos en contra de defensores/as de derechos humanos. Mientras tanto, la Fiscalía está implementando un nuevo programa para dar respuestas ante las necesidades de estos.

El Programa Somos Defensores alerta en su informe Los Nadies sobre un incremento de más de un 100 % en agresiones contra defensores/as de derechos humanos en Colombia durante el primer semestre del año comparado con el mismo periodo del año pasado.

Solo en el primer semestre de 2015, 34 defensores y defensoras de derechos humanos han sido asesinados. Cada cinco días asesinan a un defensor de derechos humanos.

Muchas personas acompañadas por SweFOR han vivido en carne propia esta situación de amenazas y agresiones por ejercer su labor legítima en defensa de los derechos humanos. Varios integrantes de la organización Hijos e hijas por la memoria y contra la impunidad han sufrido de reiterados hostigamientos, seguimientos y amenazas a lo largo de los años.

También la defensora de derechos humanos Nancy Fiallo ha sido objeto de varias amenazas. Su última denuncia ante la Fiscalía fue radicada en mayo por haber sido amenazada por teléfono. Fiallo dice no haber recibido respuesta por parte de la Fiscalía frente a esta amenaza ni tampoco de las anteriores que ha habido contra su persona. Teme que la situación de defensores y defensoras de derechos humanos se va a poner peor en un post-acuerdo, ya que las amenazas, los asesinatos y las detenciones se han vuelto algo habitual. Shaira Rivera, de Hijos e hijas y la actual secretaria técnica del Movimiento Nacional de Víctimas de Crímenes de Estado (Movice), opina que

para el Estado colombiano y para los distintos gobiernos que lo representan, el enemigo no es solamente las guerrillas. También ven como enemigos las organizaciones de derechos humanos que trabajan con temas económicos y políticos en oposición a los gobiernos.

150830 Dia de desaparecidos y detenido Marcha con Asfaddes - AI

Según Fiallo los defensores/as de derechos humanos están vistos como opositores por parte de los gobiernos colombianos porque “hacemos ruido” y explica que los defensores/as han logrado movilizarse y hacer cambios sociales importantes.

SweFOR tuvo la oportunidad de hablar con la Fiscalía General de la Nación sobre la alta impunidad que reina en el país. La institución reconoce que hay una necesidad urgente en Colombia para construir rutas que atiendan este gran desafío. Resaltan que para eso se tienen que hacer acuerdos y coordinación con las organizaciones reclamantes de derechos humanos. Una respuesta por parte de la Fiscalía es la formación de un grupo de tareas para la investigación de graves crímenes y amenazas contra los defensores de derechos humanos. Este nuevo grupo de tarea todavía no ha comenzado su trabajo pero desde la Fiscalía se señala que ojalá sea una garantía. También expresan que

somos un estado muy frustrado – no alcanzamos a proteger […] Lo que puede traer el post-conflicto es más violencia, eso nos demuestran otros países. Tenemos que prepararnos, por ejemplo dar seguimiento a los desmovilizados de las Farc.

Un informe del Programa Somos Defensores señala una impunidad del 95 % en las muertes de defensores y líderes asesinados entre los años 2009 y 2013. Esto demuestra que en la actualidad no hay respuestas suficientes por parte de la Fiscalía.

“En kvinnas liv ska vara fritt från våld”

I länet Chocó i västra Colombia arbetar den etnoterritoriella organisationen Cocomacia för att försvara sitt territorium. Kristna Fredsrörelsen medföljer Cocomacia sedan 2008 på deras resor i territoriet och senast var destinationen samhället Winandó, några timmars båtfärd från Quibdó, för att lyfta kvinnornas roll i samhället och i hemmen.

150827-30 Cocomacia.Winandó.CdG. Maria Socorro, Rubiela, Julia Susana, Carmen, Ana Rosa, Adonis, Yenni - JA

Cocomacias genuskommission består av åtta kvinnor från olika samhällen inom territoriet, som sedan 2003 arbetar med att förbättra kvinnornas situation och höja deras röst. De vill stärka samhällena inför en möjlig postkonflikt-situation i Colombia, och kvinnornas deltagande i samhället och i politiken kommer att vara avgörande för att skapa försoning och fred.

150827-30 Cocomacia.Winandó.CdG.3 - JA

Sedan 2008 finns en lag 1257 som syftar till att skydda kvinnor mot våld och diskrimination, både förebyggande och med straffrättsliga konsekvenser. Dess syfte är att etablera normer som kan garantera alla kvinnor ett liv fritt från våld, både inom den offentliga och privata sfären samt ge tillgång till skydd och stöd. ”Lagen vill synliggöra de olika typer av våld som kvinnor utsätts för i sin omgivning” förklarar Rubiela Cuesta Córdoba.

150827-30 Cocomacia.Winandó.CdG. Maria Socorro, Yenni, Julia Susana - JA (1)

”Vi kvinnor har behandlats illa av samhället” säger en av ledarna i gruppen. Kvinnorna samtalar om hur kvinnor idag får båda sin kvinnlighet och sin professionalitet ifrågasatta och om hur dessa tendenser är ännu starkare på landsbygden än inne i städerna.

150827-30 Cocomacia.Winandó.CdG.Julia Susana.2 - JA

Att integrera männen är för genuskommissionen viktigt i jämställdhetsarbetet och de bjuder därför alltid in både männen och kvinnorna för att delta i aktiviteterna. De vill höra allas synpunkter för att veta hur de ska gå vidare. ”Vill vi förändra krävs att vi byter bilden av kvinnan som en sak, mot bilden av en person, en rättighetsbärare, och en partner att dela vårt liv med” tillägger Julia Susana Mena.

150827-30 Cocomacia.Winandó.CdG.5 - JA

I båten tillbaka mot Quibdó är gruppen nöjd. De vet att förändring tar tid, precis som deras egna processer gjort för att ta plats i samhället och att kampen mot våld mot kvinnor fortsätter, både i hemmet, inom organisationerna och i det politiska livet för kräva respekt och erkännande.

Text och foto: Julia Andén, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó

“Att vi förföljs är en politisk strategi”

Sedan 2007 har Kristna Fredsrörelsen medföljt organisationen Hijos e Hijas, vars medlemmar blivit förföljda och hotats till livet som en följd av deras arbete mot straffrihet. En av dem är Shaira Rivera som, trots de risker som arbetet för rättvisa och upprättelse kan innebära, har nyligen antagit en central roll i denna kamp. I en intervju med KrF berättar Rivera om sitt nya uppdrag som teknisk sekreterare för Movice  – en av Colombias största rörelser som samlar offer för brott begångna av staten – och kommenterar rörelsens roll i de aktuella fredsförhandlingarna.

Shaira står ofta upp som taleskvinna för MOVICE

Rivera jobbar som taleskvinna för Movice i olika sammanhang.

KrF: Kan du berätta lite om ditt nya uppdrag?

RIVERA: Sedan juni 2015 är jag ansvarig för det tekniska sekreteriatet inom Movice. Rollen innebär ansvar för ett tekniskt team som arbetar för att främja de nationella initiativen och består av en kommunikationansvarig, en person som arbetar med skydd och rättvisa och en projektansvarig. Jag är också ansvarig för kommunikationen med de lokala Movice-föreningarna samt för att koordinera den kommitté bestående av 22 organisationer som följer upp Movices politiska aktioner. Dessutom jobbar jag som taleskvinna i olika sammanhang.

KrF: Varför sökte du tjänsten och hur hoppas du kunna bidra till Movices arbete?

RIVERA: Efter att min pappa blev offer för ett påtvingat försvinnande och mördades år 2008, gick jag med i organisationerna Hijos e Hijas och Movice. Mitt deltagande i dessa organisationer i över sju år har väckt mitt intresse för de frågor som Movice främjar och har gett mig ökad kunskap inom frågor som rör rätten till sanning, rättvisa, och garantier för icke-upprepning. Men mitt beslut att söka den här tjänsten just nu hade också att göra med den aktuella konjunkturen. Jag tror att Movice har förmågan och ansvaret att spela en viktig roll i fredsförhandlingarna i Havanna, Kuba, och med hjälp av mina färdigheter vill jag se till att rörelsen utvecklar och spelar denna roll.

KrF: Som du nämnde förhandlar den colombianska regeringen och Farc-gerillan om en fredlig lösning av den colombianska konflikten på Kuba just nu och sedan augusti 2014 har de diskuterat sista punkten på dagordningen – konfliktens offren. Hur ser ni på denna diskussion så här långt?

RIVERA: Vi känner att några av de förslag som Movice och andra organisationer har försökt att främja faktiskt har kommit till förhandlingsbordet i Havanna vilket är ett genombrott i frågan om offren. Ett exempel är den sanningskommission som nyss föreslogs. Däremot tror jag att det finns brister i några avseenden, bland annat gällande offrens deltagande i fredssamtalen, i synnerhet under den punkten som rör dem. Sedan tror jag också att det har lagts alltför stor vikt på rättvisa för de brott som begåtts av gerillan, medan staten kringgår det ansvar som den haft i många brott mot mänskligheten.

KrF: Under de senaste månaderna har du och flera av dina kollegor blivit hotade och förföljda. Varför tror du att ni har blivit utsatta för dessa händelser?

RIVERA: Det är ett sätt att visa oss att de har koll på vårt arbete, vårt dagliga liv, men också ett sätt att skrämma oss. Det är en politisk strategi. Vi tar upp och synliggör frågor om hur konflikten kan avslutas och fred skapas samt betydande förändringar uppnås. För den colombianska regeringen är fienden inte bara gerillan utan även människorättsorganisationer samt politiska och sociala organisationer som är engagerade i olika frågor som motsätter sig regeringens planer. Sedan tror jag att alla dessa strategier har med den aktuella konjunkturen att göra, vilket syns på nyheterna: kriminaliseringen av protester, mörkläggandet av politiskt brott och att medlemmar från olika politiska organisationer förföljs.

Mycket av MOVICE:s arbete går utt på att syngliggjöra statligt våld. På banderollen, från fredsdemonstrationen där MOVICE deltog den 9e april i år, står det: ”Ja till Fred! Statligt våld...aldrig mer!”

Mycket av Movices arbete går utt på att syngliggjöra statligt våld. På banderollen, från fredsdemonstrationen där Movice deltog den 9e april i år, står det: ”Ja till Fred! Statligt våld…aldrig mer!”

KrF: Gällande framtiden, vilken skulle Movices roll vara om ett fredsavtal uppnås?

RIVERA: Vi anser att konfliktens offer bör vara en del av sanningskommissionen för att se till att denna uppfyller sitt syfte men de får inte bara bli passiva observatörer, utan måste vara deltagare med möjlighet att bidra till sanningen om konflikten och genom sanningen kunna utkräva rättvisa.  Folk brukar tänka på rättvisa i termer av antal år i fängelse, men det omfattar mycket mer än frihetsberövande. Rättvisa måste förverkligas i form av åtaganden från alla parter som varit inblandade i konflikten. I Colombia är det viktigt att sanningen kan visa att det, utöver de brott som begåtts av gerillan, finns en systematisk statlig politik som varit inblandad i många brott under konflikten. Sanningen måste kunna beskriva hela komplexiteten i konflikten, och rättvisa bör också omfatta rätten att få veta hela sanningen. Tyvärr har erfarenheter från andra länder dock visat att hela sanningen inte brukar komma fram.

KrF: För att byta ämne, hur ser du på kvinnors roll inom Movice? Har andra kvinnor haft det uppdrag du har idag?

RIVERA: Ja, de flesta har egentligen varit kvinnor. Movice består mestadels av kvinnor och det har flera orsaker: för det första har det med paramilitärernas tidigare aktioner i flera regioner i Colombia att göra, då påtvingade försvinnanden och mord på män var vanligt förekommande. I det här samhället är det fortfarande män som syns mest i de offentliga utrymmena medan kvinnor jobbar i hemmet. Även om detta har förändrats på sistone så var det fortfarande män, söner och bröder som var mer synliga och därför har förföljts, utsatts för påtvingade försvinnanden och mördats. I vissa samhällen var det också en militär strategi att döda männen så att hela samhället på så sätt skulle försvinna över tid. Kvinnor har därför upplevt ett behov av att förstärka och frigöra sig på grund av de situationer de har utsatts för i sina samhällen.

Text: Vinicius Ribeiro, fredsobservatör Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

Foto: Vinicius Ribeiro & Inés Chadi, fredsobservatörer Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

Entre la espada y la pared – la situación precaria de las mujeres Nasa en el Norte del Cauca

La Asociación de Cabildos Indígenas del Norte del Cauca, Cxhab Wala Kiwe (ACIN) es una asociación con representantes de 19 cabildos. La ACIN visibiliza la situación precaria y las violaciones a los derechos humanos contra las mujeres indígenas del pueblo Nasa. Han creado el equipo del Programa Mujer de ACIN para fortalecer y dar formación política a las mujeres indígenas, para que ellas mismas puedan exigir sus derechos, participar y expresarse en las comunidades.

El programa tiene escuelas de formación de lideresas que luego replican sus conocimientos con otras mujeres en las comunidades. Blanca Astrith Secue, capacitada por el programa dice que

nos han formado en espacios políticos y quiero que las mujeres aprendan a defender los mismos procesos.

Adilia García Rivera, otra mujer que ha recibido capacitación, quiere motivar a las mujeres, y que miren las mujeres como un apoyo al proceso organizativo. 

“Yo era una mujer de la casa que no podía opinar, pero ahora sí. Gracias al programa he podido dar formación a mis hijas”, dice Adilia García Rivera.

“Yo era una mujer de la casa que no podía opinar, pero ahora sí. Gracias al programa he podido dar formación a mis hijas”, dice Adilia García Rivera.

El equipo registró 273 casos de violaciones a los derechos humanos de las mujeres indígenas en el marco del conflicto armado, entre 2001-2013, en la región. Un ejemplo es Aleida Campo, mujer indígena de 14 años, asesinada el 17 de noviembre de 2008 en el Palo, Tacueyó. Torturada, violada y con los senos mutilados su cuerpo fue arrojado al rio. Por último, su ropa interior fue expuesta a la orilla de la carretera para demostrar este acto violento. El año pasado registraron dos asesinatos de mujeres indígenas y quince amenazas de muerte contra lideresas de la ACIN y coordinadoras del Programa Mujer.

Alicia Valencia, alcaldesa del resguardo de Corinto dice que “las más afectadas del conflicto son las mujeres, por una parte, los derechos de las mujeres están siendo violados y por otra parte la madre tierra, un símbolo femenino, está siendo maltratada”.

Alicia Valencia, alcaldesa del resguardo de Corinto dice que “las más afectadas del conflicto son las mujeres, por una parte, los derechos de las mujeres están siendo violados y por otra parte la madre tierra, un símbolo femenino, está siendo maltratada”.

Alicia Valencia, alcaldesa y cabildante de Corinto cuenta que el conflicto en la zona es por intereses en la minería. Valencia explica que el ejército y la guerrilla usan estrategias para involucrar a las mujeres en el conflicto. Varias familias han sido desplazadas por causa de señalamientos de tener vínculos con el enemigo del otro, cuando soldados y guerrilleros se enamoran de sus hijas. Además dice que:

Ambos grupos usan mujeres y menores de edad para obtener información y desaparecen o reclutan los esposos e hijos de ellas.

Ella también explica que las mujeres Nasa no pueden ir a sus huertas con libertad porque han vivido intimidaciones y violaciones por parte de actores armados.

En sus murales la ACIN visibiliza la problemática en el territorio. En este mural en el resguardo de Tacueyó se ve la sombra de los actores armados sobre la comunidad indígena.

En sus murales la ACIN visibiliza la problemática en el territorio. En este mural en el resguardo de Tacueyó se ve la sombra de los actores armados sobre la comunidad indígena.

Nelson Ferney Pilcue Tenorio, dinamizador de derecho propio en el programa enfatiza que:

esto es una estrategia para involucrar a las comunidades en el conflicto y mandar en el territorio. La posición del movimiento indígena es decir no a la vía armada, hay que hacer un trabajo político en vez de usar las armas.

La situación que vive el pueblo Nasa es preocupante. En noviembre del año pasado las Farc-EP declararon a los líderes, lideresas, autoridades tradicionales y espirituales de la ACIN como objetivo militar[1]Segun Valencia,

Cuando asesinan a un líder indígena destruyen la fuerza del movimiento y crean miedo.

Los líderes y las lideresas de ACIN siguen defendiendo sus derechos usando el diálogo y la noviolencia. Las organizaciones indígenas tienen derecho a la autonomía territorial, el gobierno propio y la identidad propia. La ACIN quiere una desmilitarización del territorio y el reconocimiento de su autonomía.[2]

Texto: Alia Ibragimova. Fotos: Alia Ibragimova & Luisa Karst, Observadores Internacionales