colombia-blogg
En kritisk röst från nordvästra Colombia

Som en av demokratins grundpelare kallas en fri media ofta för den tredje statsmakten på grund av sin uppgift att kontrollera makthavarna. Den colombianska journalisten Mauricio Castilla Castro är en av dessa maktens outtröttliga granskare som i sitt radioprogram avslöjar fall av korruption och orättvisor i regionen Córdoba, nordvästra Colombia.

För en dryg vecka sedan, söndagen den 3 maj, firades världsdagen för pressfrihet som instiftats av Unesco för att hedra de uppoffringar som gjorts för pressfrihet runt om i världen. Dessutom syftar dagen till att påminna regeringar om deras skyldighet att upprätthålla yttrandefriheten och se till att journalister fritt kan utöva sitt legitima arbete utan att riskera livet.

Att vara grävande journalist i Colombia är jämförbart med att utöva en extremsport som innebär livsfara

säger Castilla Castro och vet mer än väl vad han talar om. Hans pappa, journalisten Clodomiro Castilla Ospino, blev mördad för drygt fem år sedan utanför sitt hem i staden Montería. Mordet är fortfarande ouppklarat.

MauricioEmisoraweb

För att bibehålla sin neutralitet accepterar Castilla Castro ingen reklam i sitt radioprogram El Pulso del Tiempo.

Castilla Castro tvekar inte att fortsätta i pappans fotspår trots att han också blivit hotad på grund av sitt arbete som undersökande journalist. Hans radioprogram har stängts ned på grund av kritik mot guvernören och den regionala administrationen och bara i år har hans Twitter-konto hackats ett flertal gånger.

Enligt Castilla Castro är självsensur ett av de stora problemen med pressen i hans hemstad Montería.”Rädsla leder till självcensur”. Hans analys angående journalistikens risker är i linje med Reportrar utan gränser som menar att de illegala väpnade grupperna i landet, ibland i maskopi med statliga aktörer, försöker tysta ner de journalister som kritiserar dem.

SONY DSC

Efter att hans pappa mördats gick Castilla Castros med i organisationen ‘Hijos e Hijas‘ som bland annat jobbar mot straffrihet.

Unesco:s årliga pressfrihetspris bär den mördade colombianska journalisten Guillermo Canos namn och gick i år till den syriske journalisten och människorättsaktivisten Mazen Darwish. Castilla Castro har respekt för journalisten Cano, chefsredaktör för en av landets största dagstidningar ‘El Espectador’ vid tiden då han mördades, men påpekar att det i ett centraliserat land som Colombia är lätt att glömma bort de reportrar som arbetar utanför huvudstaden Bogotá.

De journalister som sticker ut hakan är de som jobbar i de mest utsatta regionerna

Castilla Castros råd till alla journalister är att lämna skrivbordet och ta sig ut på gatan för att leta efter nyheter. Något han gör varje dag, fullt medveten om de faror som det innebär. Han blir fundersam över frågan om han inte tänker att det finns en risk att han går samma öde som sin pappa tillmötes. Till slut medger han att om han fortsätter att avslöja de makthavande kan det mycket väl bli så. Trots det avslutar han reflektionen med att säga “det viktiga är att förmedla sanningen, nyheterna skall vara opartiska”.

Viena Rainio (text) och Vinicius Brum Ribeiro (foto), fredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Colombia 

Entre la espada y la pared – la situación precaria de las mujeres Nasa en el Norte del Cauca

La Asociación de Cabildos Indígenas del Norte del Cauca, Cxhab Wala Kiwe (ACIN) es una asociación con representantes de 19 cabildos. La ACIN visibiliza la situación precaria y las violaciones a los derechos humanos contra las mujeres indígenas del pueblo Nasa. Han creado el equipo del Programa Mujer de ACIN para fortalecer y dar formación política a las mujeres indígenas, para que ellas mismas puedan exigir sus derechos, participar y expresarse en las comunidades.

El programa tiene escuelas de formación de lideresas que luego replican sus conocimientos con otras mujeres en las comunidades. Blanca Astrith Secue, capacitada por el programa dice que

nos han formado en espacios políticos y quiero que las mujeres aprendan a defender los mismos procesos.

Adilia García Rivera, otra mujer que ha recibido capacitación, quiere motivar a las mujeres, y que miren las mujeres como un apoyo al proceso organizativo. 

“Yo era una mujer de la casa que no podía opinar, pero ahora sí. Gracias al programa he podido dar formación a mis hijas”, dice Adilia García Rivera.

“Yo era una mujer de la casa que no podía opinar, pero ahora sí. Gracias al programa he podido dar formación a mis hijas”, dice Adilia García Rivera.

El equipo registró 273 casos de violaciones a los derechos humanos de las mujeres indígenas en el marco del conflicto armado, entre 2001-2013, en la región. Un ejemplo es Aleida Campo, mujer indígena de 14 años, asesinada el 17 de noviembre de 2008 en el Palo, Tacueyó. Torturada, violada y con los senos mutilados su cuerpo fue arrojado al rio. Por último, su ropa interior fue expuesta a la orilla de la carretera para demostrar este acto violento. El año pasado registraron dos asesinatos de mujeres indígenas y quince amenazas de muerte contra lideresas de la ACIN y coordinadoras del Programa Mujer.

Alicia Valencia, alcaldesa del resguardo de Corinto dice que “las más afectadas del conflicto son las mujeres, por una parte, los derechos de las mujeres están siendo violados y por otra parte la madre tierra, un símbolo femenino, está siendo maltratada”.

Alicia Valencia, alcaldesa del resguardo de Corinto dice que “las más afectadas del conflicto son las mujeres, por una parte, los derechos de las mujeres están siendo violados y por otra parte la madre tierra, un símbolo femenino, está siendo maltratada”.

Alicia Valencia, alcaldesa y cabildante de Corinto cuenta que el conflicto en la zona es por intereses en la minería. Valencia explica que el ejército y la guerrilla usan estrategias para involucrar a las mujeres en el conflicto. Varias familias han sido desplazadas por causa de señalamientos de tener vínculos con el enemigo del otro, cuando soldados y guerrilleros se enamoran de sus hijas. Además dice que:

Ambos grupos usan mujeres y menores de edad para obtener información y desaparecen o reclutan los esposos e hijos de ellas.

Ella también explica que las mujeres Nasa no pueden ir a sus huertas con libertad porque han vivido intimidaciones y violaciones por parte de actores armados.

En sus murales la ACIN visibiliza la problemática en el territorio. En este mural en el resguardo de Tacueyó se ve la sombra de los actores armados sobre la comunidad indígena.

En sus murales la ACIN visibiliza la problemática en el territorio. En este mural en el resguardo de Tacueyó se ve la sombra de los actores armados sobre la comunidad indígena.

Nelson Ferney Pilcue Tenorio, dinamizador de derecho propio en el programa enfatiza que:

esto es una estrategia para involucrar a las comunidades en el conflicto y mandar en el territorio. La posición del movimiento indígena es decir no a la vía armada, hay que hacer un trabajo político en vez de usar las armas.

La situación que vive el pueblo Nasa es preocupante. En noviembre del año pasado las Farc-EP declararon a los líderes, lideresas, autoridades tradicionales y espirituales de la ACIN como objetivo militar[1]Segun Valencia,

Cuando asesinan a un líder indígena destruyen la fuerza del movimiento y crean miedo.

Los líderes y las lideresas de ACIN siguen defendiendo sus derechos usando el diálogo y la noviolencia. Las organizaciones indígenas tienen derecho a la autonomía territorial, el gobierno propio y la identidad propia. La ACIN quiere una desmilitarización del territorio y el reconocimiento de su autonomía.[2]

Texto: Alia Ibragimova. Fotos: Alia Ibragimova & Luisa Karst, Observadores Internacionales

 

På resa till historisk plats på Atratofloden

Från någons mobil spelas det lokala latin grammy-belönade bandet Chocquibtown. En man bredvid mig sitter och äter en mango med en machete. Massa paraplyer är i luften för att dämpa solens gassande mot skinnet. Jag och min kollega Anders sitter på Cocomacias största båt på väg mot Bojayá. Plötsligt stannar ena båtmotorn och sedan den andra. Något är fel, konstateras, men människorna i båten verkar inte ta notis fastän vi i stort sett står still mitt på Atratofloden. En båtmotor hörs på avstånd, den kommer närmare. Till slut är den framme vid oss. ”Mario!”, utbrister folk, ”ta oss med dig!”. Marios båt står bredvid vår och han lastar över ett par paket och påsar innan han skrattande kör vidare medan vår båt ligger kvar. Till slut får de igång båda motorerna och vi avancerar i circa 20 minuter innan vi stannar igen…

paraply

Till slut kommer vi fram till vårt mål, gamla Bellavista i Bojayá. Vi installerar oss i de augustinska nunnornas hus i gamla Bellavista, en dryg kilometer från nya Bellavista. Det var här massakern i ägde rum 2002, då Farc-gerillan kastade en hemmagjord bomb mot paramilitären, en bomb som landade på kyrkan där civilbefolkningen hade tagit skydd. 79 personer dog och över 80 personer skadades.

På kyrkan i Bellavista sitter ett minnesmärke för att hedra massakerns offer

Efter massakern flyttades samhället och idag finns bara ett hus bevarat, det som tillhör de augustinska nunnorna. Det är ett rymligt hus med plats för många gäster. Det är där vi nu inkvarterar oss då vi är på plats med vår medföljda organisation Cocomacia som samlat ledare från hela sitt territorie för att under ett par dagar diskutera interna ärenden. Man använder den gamla skolan som samlingslokal och där pratar man om allt från stadgar och ekonomi till hur det går med fredsförhandlingarna på Kuba.

möte

Jag går ut från den gamla skollokalen och går mot kyrkan. Det är lugnt och stilla eftersom alla är på mötet. Solen står högt på himlen och det är alldeles tyst. Jag kommer fram till kyrkan och genom ett stort hål nedtill i dörren springer plötsligt en hund ut och sen en annan. Det är Nero och Chapola, Melkins hundar.

hundar

Melkin och hans familj är de enda som bor kvar i Bellavista. De bor i nunnornas hus och sköter om det så att djungeln inte tar över det, som den gjort med alla andra byggnader. De många bostadshusen som tidigare stått här ser man inte ett spår av. Djungeln har återtagit platsen och de enda byggnaderna man ser, förutom nunnornas, är de som gjutits i cement: skolan och skolmatsalen, kyrkan, prästgården, vårdcentralen och kommunhuset.

överväxt

Platsen inger ett väldigt lugn och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig vad som hände här den där dagen i maj 2002. Leyner Palacios, ledare från Cocomacia och representant för konfliktens offer i området Medio Atrato vid fredsförhandlingarna på Kuba förklarar att skulden för det inträffade är delad mellan Farc, paramilitären och staten. Farcs för att de kastade bomben, paramilitärens för att de använde befolkningen som en mänsklig sköld och statens för att de agerade i maskopi med paramilitären och aldrig svarade på människorättsombudsmannens varningarna om vad som höll på att hända.

Den 18 december 2014 bad Farc oficiellt om ursäkt för masakern i ett möte i Havanna, Kuba, med representanter för de drabbade av masakern. På plats fanns bland annat ledare från Kristna Fredsrörelsens medföljda organisation Cocomacia, Rosmira Salas och Leyner Palacios. ”Det är bra att dom lyssnar på vad vi har att säga men det här är bara början. Sen får vi se hur det går ute i territoriet”, säger Rosmira Salas.

kyrka

Text: Maija Nilsson, fredsobservatör för kristna Fredsrörelsen i Chocó
Foto: Maija Nilsson och Anders Nordenskjöld

“Den här jorden överger jag aldrig”

Idag den 28 april planeras en nationell jordbruksstrejk i Colombia och en av organisationerna som är med i mobiliseringen och av organiseringen är FEDEAGROMISBOL (Federación agro-minero de Sur de Bolivar). Arisolina Rodriguez är en av ledarna och hon spår en kraftfull strejk.

Arisolina Rodriguez är beredd att kämpa för sina rättigheter

Arisolina Rodriguez är beredd att kämpa för sina rättigheter

Corporación Avre som Kristna Fredsrörelsen medföljer i Colombia arbetar med psykosocialt stöd för offer i den väpnade konflikten samt stödjer organisationer i processer för att stärka samhällen organisatoriskt. FEDAGROMISBOL är en paraplyorganisation som Avre arbetar med och består av 76 organisationer i regionen Sur de Bolivar som på olika sätt berörs av frågor gällande jordbruket och gruvdriften, och dess syfte är att inte låta sig avhysas från sitt territorium av de multinationella företagen eller de stora gruvbolagen.

Ökade sociala och ekonomiska klyftor

Arisolina föddes i Barranquilla i norra delen av Colombia och flyttade till byn Micoahumado, i regionen Sur de Bolivar vid tjugosex års ålder. I tio år har hon varit involverad i FEDEAGROMISBOL, och de senaste tre inom styrelsen som supplerande kassör. FEDEAGROMISBOL var djupt involverad i den nationella jordbruksstrejken i Colombia under augusti och september 2013 som handlade om böndernas kamp för rätten till hälsa, mark och rätten att försörja sig som de anser blivit åsidosatta för de stora multinationella företagens intressen i samband med landets nyliberala politik.

Representant från FEDEAGROMISBOL under medföljning i Rio Viejo - "För rätten till liv och territorium"

Representant från FEDEAGROMISBOL under medföljning i Rio Viejo – “För rätten till liv och territorium”

Idag påbörjas en ny strejk som Arisolina tror kommer att ha en större inverkan på landet på grund av en större bredd geografiskt, men hon befarar också att den innebär en risk för ökad polarisering. De som deltar är jordbrukare och gruvarbetare som vill utkräva sina rättigheter och kunna fortsätta att försörja sig på en småskalig nivå. Arisolina förklarar att frihandelsavtalen som Colombia slutit med USA och EU de senaste åren varit förödande för dem. De har ökat de sociala och ekonomiska klyftorna i landet och gjort det idag näst intill omöjligt för en bonde att överleva på sitt mindre jordbruk. ”En bonde får idag bara hälften för bönorna han säljer i jämförelse med två-tre år sedan”, säger Arisolina. Konsekvenserna blir att bönderna ser sig tvingade att sälja ut sig till de multinationella företagen, antingen direkt genom att sälja sin mark och flytta eller att börja arbeta för dem. Samtidigt reduceras antalet arbetstillfällen och övergår till tillfälliga anställningar som skapar en ekonomisk osäkerhet hos befolkningen, förklarar två kvinnor från Rio Viejo i Sur de Bolivar som idag står arbetslösa som många andra i deras region.

Kampen om mänskliga rättigheter

Några av de krav som FEDEAGROMISBOL kräver är att staten accepterar och försvarar deras rätt till mark, och att staten samtidigt ställer krav på de multinationella företagen eller stora gruvbolagen i syfte att försvara böndernas och gruvarbetarnas rättigheter att försörja sig. Arbetet Avre genomför för att stärka samhällenas kollektiva krafter genom psykosocialt stöd ser Arisolina som värdefullt. ”Avre har stöttat och kan fortsätta att stötta våra organisationer att orka stå emot starka i konflikten som kommer, den som är mot staten. Det som idag pågår här är en social konflikt med staten som handlar om mänskliga rättigheter”, säger Arisolina.

Soluppgång över skolan i Micoahumado

Soluppgång under medföljning på landsbygden i Micoahumado

Trots hot och svårigheter att få livet att gå ihop överväger Arisolina aldrig att överge sin mark, den är hennes att leva på och bruka menar hon. Hennes familj, vänner och grannar instämmer – enade och målmedvetna.

Text: Julia Andén, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

Foto: Markus Esbjörnsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá