colombia-blogg
”Vårt budskap är först och främst: lämna inte Colombia!”

”Vi är oroliga över att det som hände i Centralamerika ska upprepas här i Colombia”, säger Diana Sánchez, ordförande för föreningen Minga och koordinatör för programmet Somos Defensores, i relation till den framtid som kan följa ett fredsavtal i Colombia. Den internationella medföljningen och dess roll och utmaningar i ett Colombia efter ett fredsavtal diskuterades i samband med den paneldebatt som anordnades i Bogotá i september i år.

De medföljningsorganisationer [1] som arrangerade paneldebatten, däribland Kristna Fredsrörelsen som sedan 11 år medföljt hotade människorrättsförsvarare i Colombia, är vana att arbeta i en komplicerad kontext. Med ett fredsavtal i sikte, står dessa organisationer idag inför nya utmaningar och flera av dem tog därför tillfället i akt att  tillsammans bjuda in till en expertpanel för att diskutera frågor gällande kapaciteten att skapa en skyddseffekt i och med en ändrad kontext.

150915 Foro OINGs Luis Enrique Eguren, Ivan Madero, Betty Pedraza, David Martinez y Diana Sanchez - Anders Nordenskjold (2)

Betty Pedraza (mitten) från Protection Desk Colombia modererade paneldebatten. På bilden finns också, från vänster, Luis Enrique Eguren från Protection International, Diana Sánchez från Föreningen Minga och programmet Somos Defensores, Ivan Madero från MR-organisationen CREDHOS och David Martínez från FN:s MR-kontor, OHCHR.

Luis Enrique Eguren, från Protection International påpekar att hot från privata aktörer skulle kunna öka efter ett fredsavtal. För att internationell medföljning skulle kunna ha en skyddseffekt för hotade mäniskorrättsförsvarare i en sådan kontext skulle det vara viktigt att identifiera privata aktörers intressen och därtill skapa nätverk som kan ge en politisk eller ekonomisk kostnad för dessa aktörer.

Det är också viktigt att ta de erfarenheter som finns av internationell medföljning under tiden innan och efter fredsavtalen i Centralamerika i bektning, där vissa organisationer valde att lämna länderna när fredsavtalen skrivits under, men på grund av den höga våldsnivån som följde därefter, var tvugna att återvända. Enligt denna logik menar Iván Madero, ordförande för CREDHOS, en organisation som arbetar för skydd av mänskliga rättigheter i regionen Magdalena Medio i centrala Colombia och som haft internationell medföljning sedan 1994, att

efter att fredsavtalet skrivits under kommer en permanent medföljning i regionerna fortfarande att vara nödvändig.

Tillsammans-med-representanter-från-Cocomopoca

Kristna Fredsrörelsen medföljer människorättsförsvarare i Colombias olika regioner från kontoren i Bogotá och Quibdó.

Diana Sánchez understryker vikten av att den internationella närvaron fortsätter efter fredsavtalet och säger att

det politiska skyddet är det vi behöver mest.

Enligt henne ger internationella organisationers påverkansarbete legitimitet till människorättsförsvararnas arbete gentemot den colombianska staten. Den typen av legitimitet gör det svårare att ignorera civilsamhällets röst och skapar dessutom en avskräckande effekt gentemot potentiella hot. Därför är det viktigt att fortsätta detta arbete även efter ett eventuellt fredsavtal.

Madero betonar slutligen att en utmaning som måste fortsätta bemötas är resurserna från de internationella samfundet, vilka under de senaste åren har riktats allt mer mot statliga myndigheter än civilsamhället. Om denna tendens fortsätter kommer det att ha en negativ påverkan på internationella medföljningsorganisationers möjligheter att bidra till skydd av människorrättsförsvarare.

[1] Kristna Fredsrörelsen – KrF;  Fellowship of Reconciliation – FOR Peace PresencePensamiento y Acción Social / Peace Watch Switzerland; Protection Desk Colombia; och Witness for Peace.

 

Lagen som gav afrocolombianerna rätt till sin mark

Lag 70, den historiska lag som reglerar många av afrocolombianernas rättigheter, framförallt den till sin kollektivt ägda mark, återkommer ständigt i arbetet i Chocó. Men vad innebär den egentligen, och hur kom lagen till? Humberto Mosquera Andrade, en av de ledare som var med lagen togs fram, berättar:

Det fanns två anledningar till att vi började organisera oss. Den ena var kränkningarna av de territoriella rättigheterna: Stora skogsföretag började arbeta i området utan tillstånd från oss som bodde där. Till en början hjälpte folket företagen med att märka ut träd och berätta om de olika arterna, för de trodde det skulle leda till utveckling. Men efter en tid såg vi vad som höll på att hända: att de tog våra resurser utan att skapa något välstånd för oss. Den andra anledningen var statens mycket bristfälliga intresse i att erbjuda utbildning och hälsa. Det fanns varken tillräckligt med skolor eller vårdcentraler.

Humberto1

Humberto Mosquera Andrade deltog i kampen för afrocolombianers rätt till sin mark.

Det var däför samhällena 1982 började organisera sig och i slutet på 1986 hölls ett stort möte i Puné, som ligger vid Atratofloden. Där valdes en styrelse och på så vis skapades ACIA, Acociación Campesina Integral del Atrato (ung. Atratoflodens bondeorganisation). På andra platser i Chocó, såsom Baudó och Río Sucio bildades liknande organisationer. Dessa, tillsammans med Orewa (den stora ursprungsfolksorganisationen i Chocó) startades en förhandlingsgrupp för att ta fram förslag.

1991 pågick en stor process för att förnya Colombias grundlag, men afrocolombianerna i Chocó hade ingen representant i detta arbete. Därför organiserades en stor chirimía-dans i Quibdó med massor av människor från territoriet. Humberto minns hur det var:

Det var genom den dansen som vi med icke-våld ockuperade rådhuset, katedralen och Incora (det statliga kontor som hade ansvar för jordfrågor).

En av ursprungsfolkens representanter i arbetet med den nya grundlagen, Francisco ’Pacho’ Rojas, tog detta till sig och på sätt inkluderades en övergångsbestämmelse i 1991 års grundlag som innebar att staten hade två år sig på att införa en lag som skulle erkänna afrocolombianernas rätt till sin mark.

lag och grundlag

Lag 70 tillsammans med Colombias grundlag garanterar rätten till jorden.

1993 skapades därför lag 70, vars tredje kapitel ger afrocolombianer rätten att organisera sig i så kallade Consejos Comunitarios (ung. kollektiva råd) och att de på så sätt kan få ägandebevis på den mark de äger gemensamt. I ACIAs fall valde de att samla alla 120 lokala kollektiva råd i en stor organisation som de döpte till COCOMACIA (Consejo Comunitario Mayor de la Asociación Campesina Integral del Atrato). Idag har organisationen titel på nästan 700 000 hektar i Chocó och det bor runt 45 000 människor i deras territorium.

1flygfoto Choco

Atratofloden är Chocós största flod och tack vare lag 70 har folket ägandebevis till stora delar av marken som den ringlar sig igenom.

Utöver rätten till kollektiv titel för marken som afrocolombianerna bor på så har lag 70 tre andra grundpelare:  afrocolombianeras identitet, utveckling för afrocolombianerna på deras villkor samt ett stärkande av politiska och organisativa processer. Och även om afrocolombianer runt om i Colombia nu har lyckats få ägandebevis på 5.5 miljoner hektar så är det mycket som fortfarande fattas gällande dessa andra tre punkter.  Staten har ännu inte uppfyllt de förpliktelser som dessa andra delar av lagen ger. Zulia Mena Garcia, en annan av ledarna i kampen när lagen togs fram och sedermera borgmästare i Quibdó sammanfattar:

Kampen måste gå framåt tillsammans med ursprungsfolken, vi behöver återknyta till den enhet som fanns på 80 och 90 talen när vi lyckades kräva igenom lagen, om vi gör så kan vi även nu kräva vår rätt.

Text och bild: Anders Nordenskjöld, fredsobervatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó

“Lo primero que estamos diciendo: ¡no se vayan!”

 “Tenemos la angustia de que va a pasar lo mismo que en Centroamérica”, dice Diana Sánchez, directora de la Asociación Minga y coordinadora de Somos Defensores, durante el panel El acompañamiento internacional: rol y retos para la protección en un escenario de post-acuerdo, realizado el pasado 15 de septiembre en Bogotá.

Las organizaciones de acompañamiento internacional en Colombia, entre ellas SweFOR, que acompaña desde hace 11 años a organizaciones y defensores de derechos humanos que a causa de su trabajo afrontan problemas de seguridad, están acostumbradas a desarrollar su labor en un contexto complejo. Con un escenario de post-acuerdo a la vista, se están presentando nuevos retos para el acompañamiento internacional en Colombia y sus capacidades de protección y disuasión. Varias organizaciones[1] se unieron en la invitación a un panel con expertos en el tema.

Betty Pedraza de Protection Desk Colombia moderó el panel. Aquí aparece junto con Luis Enrique Eguren de Protection International y Diana Sánchez de la Asociación Minga a su lado izquierdo y a su lado derecho, Ivan Madero de CREDHOS y David Martínez de OACNUDH.

Betty Pedraza de Protection Desk Colombia moderó el panel. Aquí aparece junto con Luis Enrique Eguren de Protection International y Diana Sánchez de la Asociación Minga a su lado izquierdo y a su lado derecho, Ivan Madero de CREDHOS y David Martínez de OACNUDH.

Si la disuasión será una herramienta eficaz para el acompañamiento internacional en el post-acuerdo en Colombia, fue la pregunta abordada por Luis Enrique Eguren, presidente del Consejo de Administración de Protection International. Eguren planteó que una posible vista al futuro es que las amenazas podrían venir de actores privados. Para que el acompañamiento tenga un efecto de disuasión en un contexto así sería importante identificar los intereses de estos actores para poder construir redes que crearán un costo, sea político o económico, para ellos.

En un escenario de post-acuerdo en Colombia, sería importante tener en cuenta las experiencias del acompañamiento internacional durante y después de las firmas de acuerdos de paz en Centroamérica, donde algunas organizaciones se retiraron luego de que se firmaran los acuerdos de paz, pero debido a los altos niveles de violencia que seguían en los países, tuvieron que regresar.

En este mismo orden de ideas, según Iván Madero, presidente de la Corporación Regional para la defensa de los Derechos Humanos, organización que ha contado con acompañamiento internacional desde el 1994, aún después de la firma de un acuerdo

el acompañamiento permanente en las regiones es necesario.

SweFOR realiza acompañamientos en diferentes regiones del país desde sus oficinas en Bogotá y Quibdó.

SweFOR realiza acompañamientos en diferentes regiones del país desde sus oficinas en Bogotá y Quibdó.

Diana Sánchez destaca la importancia de que la presencia de los acompañantes internacionales siga durante el periodo de post-acuerdo, siendo “la protección política la que más se necesita”.

Quiere decir que el acompañamiento político de las organizaciones internacionales brinda una legitimidad al trabajo de los y las defensores locales frente a las autoridades colombianas. Esta legitimidad hace más difícil ignorar las voces de la sociedad civil, además crea un efecto de disuasión frente a posibles amenazas y es clave que esto pueda seguir también después de un eventual acuerdo.

No obstante, Madero destaca que un desafío que tocará seguir afrontando son los recursos de la cooperación internacional, que en los últimos años cada vez más han sido dirigidos a entidades del Estado y menos a la sociedad civil. Si esta tendencia sigue, afectaría a las organizaciones de acompañamiento internacional y su posibilidad de brindarles protección a organizaciones y defensores de derechos humanos que afrontan problemas de seguridad.

 [1] El Movimiento Sueco por la Reconciliación – SweFOR; El Movimiento por la Reconciliación – FOR Peace Presence; Pensamiento y Acción Social – PAS / Peace Watch Switzerland; Protection Desk Colombia; y Witness for Peace – Acción Permanente por la Paz.

Året 2014 i Colombia: fredsförhandlingar och hot

DSC_6328

År 2014 var dubbelt valår i Colombia med både kongress- och presidentval. Fredsförhandlingarna mellan staten och Farc-gerillan blev det centrala temat under presidentvalskampanjen. KrF:s medföljda Francisco Mosquera sa att ”valet handlar i princip om två olika hållningar: den ena för fortsatt väpnad konflikt och den andra för att förhandla fram ett fredsavtal”. Juan Manuel Santos blev omvald som president i juni.

DSCF6710

Människorättsförsvararen Nancy Fiallo (andra från vänster) är aktiv i nätverket Kvinnor för fred (Mujeres Por la Paz). Tillsammans med andra colombianska kvinnoorganisationer lämnade de sina förslag på hur kvinnor ska inkluderas i fredsprocessen till FN:s chef i Colombia Fabrizio Hochschild, Kubas ambassadör Jorge Iván Mora Godoy och Norges ambassadör Lars Vaagen.

WP_20150118_002

Året 2014 fick en dyster början i Chocó. Fem personer omkom i ett bombdåd mot en matbutik i provinshuvudstaden Quibdó. Hundratals chocoaner samlades till fredsmarsch efter explosionen. Invånaren i Quibdó, Albeiro Moya, sa ”att delta i manifestation var viktigt för att visa att samhället tar avstånd mot våld och visa sympati för offren i bombdådet. Dessutom var syftet att påminna makthavarna om att den senaste händelsen bara är en i raden av våldsyttringar i Chocó och att de måste ta större ansvar i strävandet för ett fredligare samhälle.

WP_20140311_016-2

Välkomst och avsked i mars-april. Julia Andén, Alia Ibragimova, Anders Nordenskjöld och Viena Rainio inledde sitt arbetet som fredsobservatör medan Zofie Bengtsson, Corinne Johnson, Matts Olsson och David Echeveste åkte hem efter avslutad tjänst. Anders fotograferades utanför migrationsverket för fredsobservatörernas colombianska id-kort.

DSC_6522

I Chocó fortsätter den olagliga gruvdriften att ställa till med problem. Enligt KrF:s medföljda organisationer i Chocó är också den statliga strategin för utvinning av naturresurser via multinationella gruvföretag problematisk. Staten har delat ut gruvkoncessioner åt multinationella företag på mark som tillhör afrocolombianska- och urfolksorganisationer.

altAid1XUaz2Uf3tA10fg4dyWxTfVJlyzU9C0mFVFKfLCy7

Den humanitära situationen i regionen är svår. Ett nödrop från de sociala organisationerna kom i juli. De första massiva tvångsförflyttningarna skedde i maj. Enligt Uariv, myndigheten för återupprättelse för konfliktens offer, blev sammanlagt 6.269 personer i Chocó tvungna att fly sina hem under 2014. Organisationerna protesterade under det gångna året också mot militärens sociala insatser.

DSCF6436

Colombias väpnade konflikt har pågått i över 50 år. I fjol inkluderades offren i fredsprocessen. KrF:s medföljda deltog bl.a. i det nationella forumet om konfliktens offer och två medföljda reste som representanter för offren till Kuba. Alia Ibragimova under en medföljning tillsammans med Federico Giraldo från organisationen Hijos e Hijas por la Memoria y contra la Impunidad som jobbar för historisk rättvisa.

DSCF6441

Trots pågående fredsförhandlingar fortsätter situationen för människorättsförsvarare vara svår i Colombia. Under hösten bevittnade vi en hotvåg mot flera människorättsförsvarare, bland dem KrF:s medföljda Camilo Álvarez.

DSCF4568

KrF:s 10-åriga närvaro i Colombia uppmärksammades med ett event i Bogotá i september. Behovet av internationell medföljning diskuterades av en panel som bestod av experter inom området. Cocomacias ordförande Fanny Rosmira Salas Lenis säger att internationella observatörer behövs i landet även efter ett eventuellt fredsavtal mellan regeringen och Farc-gerillan för att övervaka att överenskommelserna efterlevs.

WP_20140426_010

I november fick Chocó stor medieuppmärksamhet efter att en högt uppsatt colombiansk general blev bortförd av Farc-gerillan. Fredsförhandlingarna i Havanna lades på is men återupptogs kort efter att generalen frigavs efter två veckors fångenskap. I december förklarade Farc-gerillan ett unilateralt eldupphör på obestämd tid. Året 2015 har inletts med svaga spekulationer om att regeringen eventuellt går med på ett ömsesidigt eldupphör.

Markus Esbjörnsson (bild) och Viena Rainio (text & bild), Fredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Colombia