colombia-blogg
Våra frånvarande. Ständigt närvarande.

“Våra frånvarande. Ständigt närvarande. Den verklighet som vi anhöriga lever i. Att vi inte vet var våra nära är, vem som fört bort dem eller varför”. (Luz Esperanza, Asfaddes.)

Cristobal Triana B. Försvunnen. 28 augusti 1987.

I tisdags, den 30 augusti, uppmärksammades den internationella dagen för tvångsförsvunna (Dia internacional de los desaparecidos), av bland annat Asfaddes, en av organisationerna vi medföljer här i Bogotá.

Sedan 1942 har det försvunnit fler än 60 000 personer i Colombia, och man räknar med att knappa 17 000 fall är tvångsförsvinnanden. Internationella konventionen om skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden, ICAED, definierar tvångsförsvinnanden som fall där statliga representanter (polis, militär) på något sätt frihetsberövar personer utanför lagens ramar, och sedan mörkar om det. Även illegala aktörer som på ett eller annat sätt åtnjuter statens stöd (i Colombia: paramilitär) kan räknas som skyldiga till tvångsförsvinnanden. (Konventionen i sin helhet samt definitioner, går att läsa här.)

Nästan 17 000 personer har försvunnit i Colombia med statens goda minne. Av dessa har endast 249 återfunnits i livet. Ytterligare 557 har återfunnits döda. Övriga är alltså fortfarande försvunna. Man kan gissa att en stor del står att finna i någon av alla de omärkta gravar som står att finna i Colombia. Kollegan Maria bloggade om detta i våras.

Det är svårt att ta till sig siffror. Hur många är 17 000 personer? 60 000?  Och det är svårt att förstå vad det innebär när ens nära bara försvinner.

Men vid eventet i tisdags ställde Asfaddes upp sina minnestavlor. Rad efter rad, bild efter bild på försvunna. Som alla lämnat hål efter sig, lämnat efter sig barn, föräldrar, syskon och vänner som i de allra flesta fall fortfarande inte fått svar på var de finns, varför de försvann eller vem som förde bort dem.

Omara Montoya Henao. September-9-1977. Barranquilla.

José Octavio Osorio. 18 år, försvunnen. Barrancabermeja. 16 maj 1998.

Och så vidare.

Huvudet kanske har svårt att ta till sig siffrorna. Men hugget i magtrakten är talande.

Katarina Sandström, fredsobservatör i Bogotá

Comments (2)

  1. Pingback: En fredsobservatörs vardag | Fredsobservatörerna i Colombia

  2. Pingback: En fredsobservatörs vardag | Internationell observatör

Lämna en kommentar


*