colombia-blogg
Vem talar om de försvunna?

På flyget mot Cúcuta i norra Colombia är jag i en egen liten bubbla. Jag testar min nya mp3 spelare, saknar den gamla. Funderar på varför vi inte får åka över gränsen till Venezuela och handla billigt. Grannlandet är nämligen numera ett mecka för colombianer som vill köpa allt från billig tandkräm till tv-apparater. Men snart får jag helt andra saker att tänka på. Vi reser nämligen till Cúcuta tillsammans med ASFADDES, en organisation som bildades på 80-talet av familjemedlemmar till tvångsförsvunna personer.

“Vem talar om de försvunna?” – en slogan ASFADDES använde för att få Colombia att skriva under konventionen om skydd mot tvångsförsvinnanden 2010

Enligt statistik från åklagarmyndigheten och Comisión de Búsqueda, (en statlig kommision som bildades år 2000 för att utreda tvångsförsvinnanden) finns det ungefär 30 000 tvångsförsvunna i Colombia, offer för guerillor, paramilitärer och armén. Ju mer man undersöker desto fler gamla fall upptäcker man. Och varje år registreras nya tvångsförsvinnanden.

I Cúcuta har ASFADDES organiserat en workshop för släktingar till tvångsförsvunna som fortfarande letar efter svar. Aktiviteten ska pågå i två dagar och deltagarna ska bland annat få information om olika lagar de har som stöd i sitt letande samt få hjälp med att bearbeta sin sorg. Framförallt kommer de att få chansen att tala om de försvunna och de har mycket att berätta. Under två dagar berättar de om deras talanger, deras drömmar, musiksmak, man talar även om deras dåliga sidor.

Vi får höra historien om konstnären som drömde om ett stipendium till Paris och om social rättvisa. Lastbilschauffören som ville ha råd med ett större hus till sin familj. Motorcykeltaxiföraren som upptäckte att det fanns bra pengar att tjäna inom den branschen och som samtidigt tog hand om sin mamma. En mamma som fortfarande lider av att sonen plötsligt en dag inte dök upp vid lunchtid som han brukade göra. En annan kvinna berättar med skam att hon en dag fick ett anonymt samtal: Bränn upp din mans kläder och ägodelar så kommer han tillbaka till dig inom 7 år. Nu har det har gått mer än sju år och hon skakar bara på huvudet och ångrar att hon har så få minnessaker kvar.

Efter några dagar i Cúcuta flyger vi tillbaka till Bogotá. Mp3-spelaren får ligga kvar i ryggsäcken. Istället skänker jag en tanke till de försvunna människor som jag har fått höra så mycket om. Till deras starka släktingar som varje dag kämpar för att hålla minnet vid liv, som inte ger upp förrän de får svar.

För det är släktingarna som pratar om de försvunna, det är släktingar som håller minnet vid liv, samt hoppet.

David Echeveste, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Colombia

Comments (2)

  1. Fint skrivet, David! Förstår precis hur dina tankar går, likheterna är nämligen slående mellan det du återberättar och historierna jag har hört här i Guatemala. Ofattbart grymt. Kram från en FO-kollega i Guatemala
    / Tamara

Lämna en kommentar


*