colombia-blogg
Verkligheten gör sig påmind


I la Sierra Nevada, det heliga berget, hem åt fyra ursprungsfolk, var jag på min senaste medföljning. Där mogen mango kunde plockas överallt, och antalet åsnor per capita vida översteg någon annan plats jag varit på. En vecka där man med samma allvar diskuterade politisk organisering och bad andarna om tillåtelse att få vara där. Kontrasterna som för mig kännetecknar Colombia. Andevärld och världslig politik. De fantastiskt vackra omgivningarna. Och så rapporten om ett mord, samma dag som vi åkte därifrån.

Jag och Ana medföljde [email protected] till byn Atánquez, som hör till folkgruppen Kankuamos område. Kankuamerna har drabbats hårt. Först av kolonisering och ”civilisering” med nästintill utplåning av hela folkgruppen som följd. Deras språk har till exempel helt gått  förlorat. Dock har det sedan 1990-talet pågått en så kallad re-etnifieringsprocess, där man försöker återta sin identitet som ursprungsfolk. Under guidning av andliga ledare från folkgruppen Arhuacos högre upp i la Sierra Nevada håller man på att återerövra sina traditioner. Man fick sina markrättigheter 2003, ett erkännande från staten av folkgruppen och dess traditionella band till området. Men det kostade i form av massakrer och mord. Marken är, som alltid i konfliktens Colombia, en av de största stridsfrågorna.

Under vår vecka i Atánquez firades en av årets största religiösa högtider, Corpus Cristi. Precis som hemma fick de gamla gudarna vika för den kristne, men de gav sig inte utan strid. Corpus Cristi-firandet i Atánquez har sitt ursprung i en gammal solfest, som firas på årets kortaste natt (Hörde jag någon säga midsommar?!). I teorin är Corpus Cristi en katolsk högtid. I praktiken får Jesus och biskopen vackert trängas med de traditionella danserna och dräkterna.

Att kliva upp halv fyra på morgonen före det stora firandet, för att följa en av de tre grupperna av dansare på deras runda runt i en helt mörk by, och därefter klättra en bit högre upp för att se solen gå upp över bergen gav sannerligen en viss känsla av platsens andlighet. Firandet kulminerade på kvällen den 23 juni, och vi såg den sista dansprocessionen nå byns kyrka. Helt uttröttade och lätt maniska efter att ha dansat sedan fyra på morgonen och hållit igång på sprit och vilja i värme och stark sol.

Jag tror att jag har skrivit det förut, om den surrealistiska känsla som kan drabba mig här. Veckan var fin, så fin att vi emellanåt nästan glömde bort varför vi var där. Så när jag pratade med en av de medföljda veckan efter, för utvärdering, får jag höra om mordet på en äldre kvinna i grannbyn, samma dag som vi lämnade Atánquez. Spekulationer cirkulerar i byarna och spär sannolikt på otryggheten. Var det ett familjebråk som gick överstyr? Eller var det utomstående inblandade, och i så fall vilka, och varför?

Verkligheten gör sig påmind, i kontrasternas Colombia.

Katarina Sandström, fredsobservatör i Bogotá

Comments (1)

  1. Pingback: Snart snart snart! « Saker att fundera över

Lämna en kommentar


*